Vi åkte in till vetrinären och hon sa att det förmodligen rörde sig om små blodproppar i benet, till följd av hjärtproblem. Vad vi då kunde göra var röntgen, men för att röntga skulle Isolde sövas och förmodligen skulle hjärtat inte klara det. Skulle allt gå bra skulle hon sen få äta tabletter en lång tid framöver. Så nej, jag var inställd på det här redan innan, vilket inte gör det mindre jobbigt eller svårt. Men det blev ett värdigt slut på ett faktiskt långt liv. Och ett för det mesta bra liv dessutom. 11 år. Det är mer än en tredjedel av mitt liv. Det är hela mitt vuxna liv till och med. För Isolde flyttade hem till mig ett par veckor innan jag flyttade hemifrån och sen har hon hängt med på det mesta. Och även om den sista tiden inte alls har varit skoj för henne, med två barn och en matte och husse som inte har haft tid eller ork över, så hoppas jag att hon sitter i sin katthimmel och tycker att det nog inte var så dumt att bo hos oss, trots allt.*snörvel*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar