Ljuset i tunneln

(borde kanske ha varit "Ljuset i SLUTET av tunneln" men det är ju ljus i hela tunneln, så...)

Jag har klagat ganska duktigt de senaste dagarna (veckorna) över hur trött jag är. Jag känner att jag är nära att ta till naturläkemedel för en eventuell uppiggning, och då har det gått ganska långt. I morgon hoppas jag att det ska bli en riktigt bra, pigg, dag. Då ska vi till Kronborg med eleverna och kolla in slottet. Jag var ju där med P och barnen i somras, men kom aldrig så långt att vi faktiskt kunde gå in i slottet eftersom ungarna behövde mat akut just när vi kom fram. Men nu ska det bli av, och det utan små barn som tar fokus från upplevelsen! Tänk vad bra, då kan jag orientera mig i lugn och ro och i sommar kan jag göra samma utflykt med min familj, fast då vet jag vad de kan vara intresserade av, och inte. Dessutom ser jag väldigt mycket fram emot ett photo-op, fast frågan är hur många bilder på samma arabiska tjej jag kommer komma hem med... Jag som helst vill fotografera arkitektur.

Idag träffade jag en gammal elev och fikade lite. Det är riktigt trevligt att prata med en 17-åring som är djupare än en barnbassäng. Skönt att veta att det finns lite hopp om framtiden där ute.

Det kom ett mail....

...till min rektor. Och vem tänker han på om inte mig och min kollega? Herregud säger jag bara, jag hoppas VERKLIGEN (!!!!!!) att de inte vill ha med oss i programmet!!! Som om jag har en aning om vad jag pysslar med, eller "ligger i framkant"?!

Hej!

Jag har fått ditt namn och mailadress av NN. Jag är på jakt efter duktiga lärare!

Nästa vecka drar UR i gång en ny radioserie, "Lärarrummet", där vi ska lyfta fram Sveriges bästa lärare, dvs pedagoger som har ett bra tänk och ett stort hjärta, förebilder - föredömen - föregångare, lärare som "ligger i framkant" som det brukar heta. 

Tanken är att vi ska följa dessa personer under ett antal dagar i deras skolmiljö och göra dokumentära porträtt av dem och deras arbete, till inspiration för andra pedagoger i landet.  

Sändningstid blir torsdagkvällar i P1, men det kommer förstås också byggas upp en sajt på webben med kringmaterial där man kan lyssna på programmen i efterhand. Vi räknar också med att programmen får en given plats i lärarutbildningarna.  

Nu har jag fått tips om två av "dina" lärare som arbetar på Individuella programmet, nämligen NN och NN. Skulle vara tacksam om du kan ge mej lite information om dessa två lärare, på vilket sätt dom utmärker sig, något om deras arbetssätt, pedagogik och inställning till lärarjobbet?   

MVH

Jag är givetvis smickrad att min rektor tror att jag är någon som passar i det där programmet, men det tror jag faktiskt inte att jag gör! Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Som tur är har den där snubben inte bestämt sig än, så jag behöver kanske inte oroa mig i förtid. Pust!

Avund

Veckans tema52 är avund. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och jag kan inte komma på vad jag ska komma på för motiv för att gestalta detta. Jag känner mig inte ett dugg avundsjuk, inte på någon eller något, och det tycker jag är ganska skönt. Jag googlade "avund" förut och hamnade på en ordspråkssida där det fanns en massa smarta .. ja, ordspråk.

"Avundsjuka är en förolämpning mot en själv"
"Avund är att se vad andra har istället för att vara tacksam för det man själv har"
"Du kan inte vara avundsjuk och lycklig på samma gång"

Är det inte ganska stort egentligen att ha kommit så långt att man inte känner av det där längre? Jag må klaga på mycket, men till syvende och sist handlar det alltid om att man själv får ta tag i sitt liv och göra någonting åt det man är missnöjd med. Jag kan till exempel tycka att det verkar lyxigt att jobba i stan eftersom man då slipper åka så förbannat mycket tåg hela tiden, men jag är ändå snarare tacksam för att jag har ett jobb, och dessutom har jag gjort något åt pendlandet eftersom jag sagt ifrån att det får vara nog. (fast jag får tillägga att rektorn i fredags sa att han räknar med att ha mig kvar i höst, och det är ju smickrande, och ganska lockande, att faktiskt någon vill ha kvar en!) Därför är jag inte precis avundsjuk på det heller... 

Vad jag skulle komma fram till är att det är svårt att få det där på bild.... Jag tror jag får utnyttja mina barn senare i veckan, för där finns det avundsjuka, ska ni veta! 

Storhandla

Ska väl bege mig till någon mataffär med J2 snart. Kanske till och med göra en vettig inköpslista före?

Det är inte riktigt lika mycket vår här i Skåne, men ge det några veckor till så har kanske vi också blommande häckar (hehe) snart.

Den där timmen av dygnet man förlorat i natt känns faktiskt... Plötsligt har halva dagen gått! Bäst jag sätter fart.

Earth Hour

Okej. En timme kvar innan det är dags att släcka ner en timme för planeten. Vad jag ska göra den timmen vet jag inte riktigt. Tända ljus lär jag väl få göra om jag ska se något. Men jag har ju ingen att prata med direkt. Varför man nu måste göra det bara för att man har lamporna släckta.

Idag tog P med sig J1 och åkte till farmor och farfar i Västerås. De blir borta till måndag, och själv är jag hemma med J2. Vi fick en spontaninbjudan över facebook att hälsa på hos en kompis i Malmö. Egentligen är det frun till min gamla gymnasiekompis, och jag har varken sett honom eller henne sedan straxt efter deras bröllop. Ett bröllop som jag och Hanna dessutom höll ganska mycket i. Och det var nu 10 år sedan! J2 och jag hoppade hur som helst in i bilen och körde dit, och vi stannade två timmar. Det kan jag ändå tycka är lite imponerande, särskilt med tanke på att Johan faktiskt inte var hemma, och det är ju egentligen honom jag känner...

Eftermiddagen har spenderats med Hanna och Morris, samt film och godis, och nu ligger J2 och ska försöka somna. Vi har haft många bamsekramkalas idag, vilket har varit väldigt mysigt! Jag hoppas att P och J1 har hunnit med att prata och mysa de också. Jag tror ungarna mår bra av att få ensamtid med oss på varsitt håll.

I morgon har vi inga planer före klockan ett då vi ska hem till syrran, så jag tror att vi ska röja lite och gå till lekparken. Förhoppningsvis orkar jag ta med mig kameran, för då kan jag lägga mig på lite väl valda platser och spana vårblomster.

Nu måste jag betala lite räkningar och sen ska jag fundera lite på vad jag faktiskt ska göra under en hel timme utan ström...

Vad jag lärt mig

Det jag tycker mest om med att resa är att man hela tiden lär sig lite nytt. Halva resan är att läsa på om stället man ska till, att fundera på och planera kring det man vill hitta på. Eftersom Amsterdam är ett ställe jag velat åka till länge, hade vi redan en resguide dit hemma i bokhyllan. När P därför första natten, innan han somnade, funderade högt kring hur egentligen Jan hade fått in sin säng i huset, kunde jag berätta exakt hur det går till.

"Hemligheten" heter krok på huset. För eftersom trapporna är så smala och branta, så går det liksom inte att ta in möblerna den traditionella vägen. Istället har alla hus en krok högst upp, och via den hissar man upp möblerna och tar in dem genom fönstret. I de hus som inte har krok använder man istället lyftkran.

P och jag konstaterade ganska snabbt att man i Amsterdam nog inte flyttar lika ofta som vi brukar göra. Kan hända tänker man en extra gång innan man byter bostad, för det verkar onekligen lite jobbigt att hålla på och hissa sakerna upp och ner... 

För att underlätta hissandet har man också byggt en del av husen så att de lutar lite framåt. Det är då för att man inte ska slå sönder sakerna mot fasaden.

En del hus lutar inte bara framåt, som planerat, utan är sneda åt alla möjliga håll och kanter. Det är väldigt charmigt, lite lustigt, och ser ibland lite farligt ut. Varför det är så fick jag lära mig på kanalturen vi gjorde. Det beror helt enkelt på att Amsterdam är byggt på sand och att husen sätter sig allt eftersom tiden går. Att husen minst är tre våningar höga beror på två saker.

För det första får man betala mycket skatt för marken. Alltså vill man ta så lite mark i besittning som möjligt utan att för den sakens skull bo på pytteliten yta. Så istället bygger man högt. Det andra är att man faktiskt inte kan bygga lägre än tre våningar på sanden, eftersom husen inte blir tillräckligt tunga. Är de inte tillräckligt tunga rör de på sig lättare.

Himla intressant, det där, tycker jag.

En annan sak jag lärde mig på kanalturen hade ingenting alls med husens utseende att göra, utan med det faktum att det tidigare fanns en väldig massa bryggerier i Amsterdam. Det berodde på att vattnet som man förut drack helt enkelt blev otjänligt. Så istället för att dricka vattnet gjorde man öl av det, och så drack man det istället. Numera finns det lite fler dryckesalternativ, och bryggerierna är färre igen...

Skål!

Tema52: #8: Drömmar

I wish.

18 jobbedagar kvar...

Jag vet inte varför jag är så himla trött just nu. Jag sover åtta timmar varje natt, det är ljust när jag går till tåget, det är rätt lugnt på jobbet.... Men ändå är jag helt slut och slumrar hellre till på tåget än läser, och då har jag ändå en väldigt bra bok just nu.

Idag när vi hade vår korta rast innan lunch gick vi ut, eleverna och kollega P och jag, och bara lapade sol, tog lite fula bilder med ena elevens kamera och njöt av att våren är här! Förutom lite kyliga vindar så kändes det som att vara tillbaka i utlandet igen. Den där lilla minisemestern kommer jag leva länge på!!!

Vad är det då som händer om 18 jobbedagar? Påsklov, så klart! Jag förstår inte hur det skulle fungera att bara ha fem veckors semester varje år! Jag skulle förmodligen bli helt tokig! Bäst jag fortsätter som lärare då... Mamma tipsade förresten om en annons igår, heltid, tillsvidare, i Lund. Håll tummarna för att jag är intressant, det hade varit såååå skönt att jobba i stan istället för att åka tåg varje dag (den eviga klagovisan, jag vet, sorry!)

Jan och David hade världens utsikt där uppe på sin takterass. Det finns så mycket skönhet i världen, och en av de saker som får mig att känna mig mest fri och lycklig är när jag står och tittar ut över en massa tak i solnedgången... Jag gillar att även om man inte har så mycket mark på marken i Amsterdam, så att säga, så har man ändå sina takterasser att vara på. Lyx. Frihet.

Vem kan stoppa mig...

...när jag bara rullar fram... (Rullar fram med Fronda)

Jag trodde att det fanns många cyklar i Lund. Ojoj. Det finns sådär femtusen gånger fler cyklar i Amsterdam. I och för sig är kanske inte det konstigt eftersom det finns sådär åtta gånger fler människor där, men ändå. Man skulle åka en sväng till Peking också, för att kolla läget på cyklandet där.

Vi hade egentligen funderat på att låna Davids cykel, eller hyra två, men vi är pinsamt fega och även om det såg trevligt ut att susa fram med vinden i håret, vågade vi aldrig ta steget och verkligen göra det. Kanske var det för att jag höll på att bli påkörd på en liten enslig gata, eller också var det för att det var så enormt mycket att ha koll på med både spårvagnar och bilar. Kanske vågar vi nästa gång, om vi inte ska ha med oss ungarna.

I och för sig skulle vi klara oss med en cykel på tre, om vi fixade en sån som den röda här ovanför. Får man ens sitta så där i Sverige, undrar vi? Det hade inte varit helt tokigt att kunna lasta på mer än ett barn på cykeln i alla fall, men vi hade nog i så fall låtit dem ha hjälmar på sig. Det verkar det dock inte vara lag på i Amsterdam.

Eremitkräftorna av Anne B. Ragde

Uppföljaren av Berlinerpopplarna både var, och kändes, längre. Det betyder inte att jag inte tyckte om den, men vissa bitar, som de låååånga beskrivningarna av vad man skulle äta till mat, eller stycken ur bibeln, eller hur hundar ska tuktas, kändes faktiskt mest som utfyllnad. Ja, visst, det skapar en lite djupare bild av personerna i böckerna, men jag tycker ändå att det kändes som att Ragde fick i uppdrag att fylla ut boken då hon skrev sin uppföljare...


Eremitkräftorna var en planerad tvåa, den slutar dramatiskt och banar väg för del tre. Kanske är hela boken en "del två" i och för sig, en "på väg till upplösningen"-bok. Kunde man inte bara slagit ihop de tre delarna och fått en lite tjockare bok som inte hade så mycket utfyllnad? (detta har ju inget med Ragde att göra, men det är ganska intressant ur sälj-perspektiv, hur man följer upp en succé med en mjölkkossa som banar väg för den tredje delen där allt klarnar)

Albert Cuypmarkt

I närheten av Davids och Jans lägenhet i De Pijp, Amsterdam, ligger Albert Cuypmarkt, en marknad som rekommenderas om man är sugen på.. tja lite allt möjligt. Ost. Färskpressad juice. Tyger. Blommor. Inredning. Våfflor. Kläder. Souvenirer. Grönsaker. Fisk. Choklad. Inneskor i form av traditionella holländska träskor....

När David kom och hälsade på första gången efter att han flyttade till Amsterdam, hade han med sig ett paket stroopwafels. P älskade det, jag tyckte det var vedervärdigt. Så fruktansvärt sött och slibbigt. När vi nu var i Amsterdam själva, tipsade David om att vi skulle köpa färska stroopwafels på Albert Cuypmakt när vi nu ändå gick förbi på väg in till Waterlooplain (loppisen inne i "stan"). Lyckan var total för min käre make. P köpte två som han hade tänkt kränga själv, men jag erbjöd mig att smaka... Och visst var de söta, men ååå så mycket godare när det var färska! Jag är inte svårövertalad att köpa en även nästa gång vi åker till Amsterdam.

Marknaden är kanske lite som "vilken som helst", fast allt är ju på holländska, och bara det är ett stort plus i kanten! Att vi dessutom hade tur med vädret och strosade runt i 14 plusgrader och solsken gjorde ju inte saken sämre, precis! Underbart är vad det var, helt underbart! När man kommer hem till en ynka plusgrad är det ganska lätt att längta tillbaka.

When can we go back?!

Jag älskar dig!

Det kommer en reseskildring från/kärleksförklaring till Amsterdam så småningom.

Idag handlar det dock om en kärleksförklaring till den enda tjejen i världen (förutom min dotter) som kan få mig att dansa, nämligen allas vår überfantastomenala ROBYN!! Aj lav jo!!!!!

Jag älskar musiken, hur konsertversionerna av låtarna var till och med bättre än versionerna på plattorna, jag älskar showen, hur hon ger allt, hur hon infriar alla förväntningar och mer därtill, hur hon dansar sig igenom sin egen konsert (vilket gör henne ytterst svår att fånga skarpt på bild när man står en bit ifrån) och hur hon gör en totalt genomlycklig!!!!

Love, love, love!!!

(Jag hade tänkt lägga in nån låt också, men om ni är intresserade av att lyssna på musik från den UNDERBARA konserten vi var på - gå till youtube och sök på Milkweg Amsterdam...)

Tema52: #7: Vällust

Finns det nåt bättre...?!

...än choklad, alltså? ;-)

En lördag har gått

Och ändå återstår en hel kväll ju!

I vanliga fall brukar dagen vara över när klockan närmar sig halv sju. Då är det dags att börja fixa barnen inför natten och när det är klart är det bara TV:n som gäller. Men idag ska jag åka iväg hem till Hannchen och kolla på "Mello". Tjena, vem är det nu som myntat det uttrycket? Jag har inte sett en endaste deltävlig hittills och känner inget större behov av att se kvällens final (?) heller, men det är ju alltid trevligt att få en spontan förfrågan att umgås, och det tackar jag inte nej till!

För övrigt har dagen gått i rasande tempo. Klockan tio gav jag mig iväg med barnen till stan för att träffa frisören. Efter det köpte vi lördagsgodis, åkte hem och fixade lunch, åt och lämnade J1 hos en kompis. På vägen hem stannade J2 och jag på lekplatsen och gungade och klättrade en timme. Jag har glömt hur skönt det kan vara att vara ute och leka, när barnen inte behöver ha overall på sig utan kan knata runt i jeans och jacka. Det var också himla skönt att få leka i lugnt tempo med en tvååring istället för att vara splittrad mellan honom och en femåring. Inte för att jag inte tycker det är kul att vara ute med båda barnen, men det är rätt skönt att bara kunna fokusera på ett av dem.

Sedan gick vi hem, tittade på Ice Age 3 och åt godis, innan det var dags att hämta J1 igen. På vägen hem somnade J2 i vagnen (utan napp...) och där fick han sova en halvtimme under tiden som jag sorterade ut urvuxna kläder som Morris ska få nu när jag åker hem till Hanna ikväll. Kvällsmat har ätits och tja... nu återstår bara resten, som sagt.

Angående morgondagens resa ser jag så klart väldigt mycket fram emot det, men jag är också väldigt nervös. Det är första gången vi åker ifrån barnen så länge (två dygn), första gången vi åker utomlands utan dem och det är första gången syrran har huvudansvaret.... Läskigt!

Nä, DET var ju inte meningen!

*suck* J2s napp har försvunnit någon gång mellan klockan 6 och klockan 9 i morse. Han hade den i munnen när jag gick hemifrån men nu är den puts väck och P som ju faktiskt varit hemma och städat på golvet idag har inte sett den.... Visserligen hade jag tänkt köra operation nappavvänjning under sportlovet, men sen var jag så trött så jag orkade inte ta fajten då. Istället var planen att jag skulle vänta till onsdag, efter vi kommer hem från Amsterdam, och ta tjuren vid hornen då istället. Men nu är den alltså borta. Nattningen idag bestod därför av en storgråtande pojke som blev förbannad för att jag gav honom den enda napp jag kunde hitta, nämligen en bebisnapp för barn 0-6 månader... Den kastade han i golvet och skrek att han minsann inte är någon bebis! Så, hulkande somnade han till slut ändå.

(bild från tidigare i veckan, obviously)

Nu är det ju så att vi ska åka iväg alldeles snart (två dagar kvar!) och det vore rätt så orättvist att be någon annan behöva stå på sig mot en ledsen unge. När man själv håller på att bryta ihop och gråta med honom (för tro inte att jag inte letade i sådär 1,5 timme först innan jag gav upp!) så är det inte helt lätt för en moster utan hjärta av stål att stå emot. Det hade ju varit bra förstås, för jag tänker inte ge honom någon napp nu, när P köper hem ett paket för syrrans skull, men det är lite mycket begärt. Kanske behövs inte reserverna. J1 skickade sin napp till tomten när hon var 2 år och 10 månader, och tio minuter efter vi lagt brevet på brevlådan bröt hon ihop, men efter det sammanbrottet var det inget prat om napp alls, trots att lillebrorsan hade en.

Kan man ha sån tur med J2 med? Det som är lätt att glömma bort är att han inte är så gammal. Han pratar mycket och bra och han kan en massa saker, så man glömmer liksom att han faktiskt bara blir 2,5 år denna månaden. Fast. Jag tycker ändå att det är lagom gammalt att lägga ifrån sig den där sugproppen nu...

Förresten måste jag bara tala om också att han har börjat ställa tusen frågor som börjar "Varför?" eller "Vad är det?", och det är ju skitroligt! Jag hade glömt bort hur det var med J1 och hennes en miljon frågor, hon kör nu bara med "Det vet jag väl, jag vet allt!" om man skulle behaga berätta något för henne. Jag kommer säkert få spel på J2 om någon månad, men just nu är det så sött och så roligt! "Vad är en snödroppe?" "Vad är en blomma?" "Varför luktar blommor gott?"

Oh my!

Not so extreme make over.

Igår fick jag så äntligen tummarna loss och målade det sista lagret på J1s "nya" sängbord. Ojoj vad jag önskar att jag tagit någon före-bild, mer än när vi just höll på att jobba med slipningen. Just då hade jag inte tid att ta kort med stora kameran - när man lämnar över slipmaskinen till en femåring får man vara med lite grand och skulle hon behöva hjälp vill man ju inte precis kasta kameran ifrån sig. Mobiltelefonen är en annan femma, den är mindre viktig i sammanhanget.

Men man ser i alla fall att det var furu och fult. Personligen tycker jag att furu och fult går hand i hand.... Vi slipade, vi tvättade av och vi åkte till färgbutiken och köpte färg som J1 valde helt själv. (Jo, visserligen hade hon valt en rosa nyans först som skulle matcha det lila, men oturligt nog hade de ingen bas att blanda rosa med just den dagen, så då blev det gult istället. Dock fortfarande hennes färgval!) Vi målade första lagret tillsammans när vi kom hem och sedan fick det torka ett par dagar innan jag målade ytterligare ett lager. Och igår då, äntligen, tog jag mig i kragen fast jag var så trött på kvällen, och målade sista lagret med gult på insidan. En ny knopp skruvade vi på också. Så istället för fula furuknoppen sitter det nu ett katthuvud i metall som jag inhandlade för fleeeera år sen på Lagerhaus (?). Det blev lite pricken över i.

Nu är det så att jag har minst fem andra möbler så här på rak arm, som jag har sagt att jag ska måla om, som har stått här i evigheter och väntat.... Men det var ju så tråkigt med allt förarbete!!!!! Det får bli senare... Till sommaren... Eller straxt därefter...

Tema52: #6: Kollektivt

Okej, jag gör det. Jag lägger ut en av bilderna som jag funderade på att använda som "kollektivt", och så får det bli som det blir. Jag är inte precis nöjd, men jag ville få med lite av utsidan också, det som man liksom ser när man åker runt i bussen... För i min stad åker man buss. Eller cyklar. Bil, not so much.

Tack också för kommentarerna från förra veckan! Jag håller med om att det oskarpa bladet tar lite fokus från blommorna, men samtidigt håller jag med om att det är så det ser ut i naturen. Just naturfoton har jag lite svårt att fippla med. Där får det bli som det blir.

Kors i taket!

Här sitter jag i klassrummet med en elev! Vi hade ett möte igår där det kraschade totalt mellan honom och hans föräldrar, och han sa lagom kaxigt att ni ska få se, i morgon kommer jag till skolan halv åtta, och så ska jag jobba in det jag missar när jag kommer för sent! Jaja, tänkte jag, jag är ju ändå här halv åtta så det är inga problem... Döm av min förvåning när han faktiskt var här halv åtta också! Tilläggas bör väl att eleverna börjar klockan nio varje dag, så det är ganska strongt att komma så tidigt, kan jag tycka. Om det sedan är en engångsföreteelse återstår ju att se. Men nu sitter jag i alla fall i klassrummet och håller honom sällskap. Han räknar matte, och själv ... ja, jag bloggar ju. ;-) Att han sedan visserligen är väldigt social och precis har pratat bort 20 minuter om diverse saker är enhelt annan historia....

Inte för att skryta, men...

Hej å hå! Måndagkväll och jag är trö-ö-ö-tt!! Hur tänkte jag när jag planerade in två möten efter sista lektionen som slutade klockan tre? När klockan var tre orkade jag knappt hålla ögonen öppna. Som tur var gjorde det fina vädret och en kopp kaffe susen och lagom till möte #2 som började klockan fyra var jag (till elevens besvikelse) fit for fight igen.

Annars började dagen rätt bra. Rektorn haffade mig när jag kokade kaffe och berättade om ett radioprogram som nån kanal planerar för (P3?). Det skulle handla om blahablaha-skolan nånting, och rektorn sa att han och hans kollegor (de andra fem rektorerna på skolan, eller hur många de nu är) skulle tipsa om bra lärare för programmet. Rektorn menade att eftersom min kollega och jag har skapat en god lärandemiljö och .... äh, jag vet inte... att vi är bra lärare, eller nåt sånt, så ville han att de skulle komma och intervjua mig och min kollega. Min första tanke var "OJ vad pinsamt!". Min andra tanke var "Men jag har ju inget att säga!". Men det jag faktiskt sa var "Okej, vad roligt att du tänkte på oss!", och så får det väl bli. Bara för att man blir föreslagen betyder det inte att man blir utvald, så det är ju inget man behöver oroa sig om, utan istället ser jag det som att min arbetsgivare är nöjd med det jag gör. Och det är ju faktiskt något att vara stolt över!

För övrigt blir det ingen bild idag heller. Jag har tagit nåt foto, men orkar inte fixa till det, om det ens är nåt att anväda från början.

Gokväll!

Veckans tema52

Det kommer dröja minst ett dygn tills mitt bidrag kommer upp eftersom jag inte fotograferat det än. Bara så att ni vet...

Annars har jag idag: spelat badminton med pappa, lagat mat och ätit med ungarna, fikat med päronen, lekt lite med barnen, gjort pannkakor, varit inne hos grannarna och umgåtts. Det var den dagen, liksom.

Nu, ny vecka, nya tag och vid den här tiden om exakt en vecka sitter jag med min man på ett flygplan på väg till Amsterdam. Oh joy!

Den som väntar på nåt gott...

...har väntat hela dagen, i stort sett!
Efter en überjäklig morgon och förmiddag som gick ut på en massa tjat om städning av lägenheten, vilket så klart resulterade i att alla i familjen blev ovänner med varandra, åkte P till jobbet och jag tog med mig ungarna till affären för lördagsgodis och fruktinköp. Det dåliga humöret gick inte över förrän vi alla hade fått i oss lunch, straxt efter ett, så mina tankar gick i samma banor som de gjort så ofta förut. Nämligen: tanken på helg är oftast mycket trevligare än själva helgen. Och det är ju sorgligt på så många plan!

Jag vill så gärna att vi ska spendera trevlig tid tillsammans på helgerna, när vi äntligen har tid att verkligen ses, men det är sällan det blir så där supermysigt som jag tänkt mig. Alla är inte på banan samtidigt. Därför är jag glad när det blir som idag, ändå. Vi har haft en jätteskön eftermiddag och kväll, faktiskt, så trots att dagen började som den gjorde är jag ändå nöjd och får lite "ojnuärhelgensnartslut"-ångest istället. Den som ändå hade några miljoner på banken och kunde bestämma själv hur mycket tid man ville spendera med sin familj!

J1 hade en kompis här på eftermiddagen, och det var väldigt kul. Ja, alltså, jag hade gärna sett att de inte ville umgås så mycket med mig, men efersom J1 inte har så många kompisar som hon umgås med utanför dagis, så tycker jag att det var jättekul att jag äntligen tagit tag i det och ringt till den här tjejens föräldrar. Dessutom träffade vi en annan tjej och hennes mamma på väg hem från dagis igår, som undrade om inte J1 kunde komma och leka nästa helg. Det är det jag saknar när jag nu är den som för det mesta inte hämtar och lämnar på dagis, d.v.s. den naturliga kontakten med andra föräldrar. Hur ska man kunna skapa kontakter om man inte vet hur föräldrarna ser ut ens en gång? Jag känner att det blir mer och mer viktigt ju äldre barnen blir att de får vänner som de kan leka med.

Men nu var det inte en utgjutning om allt det där jag hade tänkt skriva om egentligen. För egentligen hade jag bara tänkt skriva att jag köpte en Ben&Jerry's glassförpackning i affären idag, i förebyggande syfte eftersom jag visste att jag skulle vara trött när dagen var slut. Och jag vet att jag "håller koll på vikten", men den där paketen försvann i ett nafs. Vikt schmikt, ibland måste man leva lite med ;-)
(J1s kompis sa förresten, pekandes på min mage, "Min mamma har också sånt fett på magen, fast mindre." Haha! Ja, tack för den du. Tur att hon är trevlig, ungen! :-D)

Nu hoppas jag att söndagen blir precis så trevlig som jag tänker mig att den kan bli.
Gokväll!

Janis den magnifika av Johanna Nilsson

Så, det här är boken jag valde att läsa efter den förtrollade boken om den amerikanska södern. Jag köpte den på adlibris bokrea för en tjuga och det var väl för väl att jag inte la mer pengar på den. Jag brukar tycka om att läsa ungdomsböcker lite då och då, dels för att hålla mig uppdaterad, men också för att de tar så lite tid att läsa. Jag har alltså inte lagt mer än tre tågtimmar av mitt liv på att läsa denna bok, vilket också är ett plus. Sedan tar det positiva slut.

Johanna Nilsson har skrivit bl.a. Hon går genom tavlan och ut ur bilden, som är en jättebra bok. Denna boken däremot, som handlar om Janis som snor sin brorsas bil och åker till Norrland för att hitta det ultimata efter att hennes bästa kompis skjutit sig själv och sju andra i en skolmassaker........ den är inte så bra. Alls.

Efter att ha läst The Secret Life of Bees skrev jag att de bästa böckerna är de som får en att glömma bort var man är, som förflyttar en i tid och rum. Janis den magnifika känns ytterst krystad. Att Janis bästis skjuter sju elever och sig själv, att Janis snor sin brorsas Jaguar och drar till Norrland (när hon dessutom är 17 år och inte har körkort, och därför måste ha en bror som lärt henne köra bil vid 12 års ålder), att hennes föräldrar är så frånvarande att de inte bryr sig.... Plus människorna som hon stöter på.... Det är så krystat så det blir ointressant.

Nä, jag får be och avråda er från att läsa just denna ungdomsbok om ni är sugna på nåt kort och snabbläst.

Vilken fredag, så här långt.

Vissa dagar är det bara väldigt tydligt att man inte jobbar på en vanlig skola. Jag har idag fått höra om ungefär den trasigaste bakgrunden ever, samt gjort min första anmälan till socialen (inte ens samma elev!). Den var dessutom akut, så på 45 minuter har jag lyckats prata med en elev, ringa specialpedagog, ringa kurator, ringa soc och skriva en anmälan som jag fått springa och faxa iväg. Och sedan ringa eleven igen. 45 minuter.

Lunch, som jag egentligen har tio i tolv, åt jag halv två. Vilket påminner mig om att jag glömde ringa ett annat samtal, som visserligen inte var akut, men ändå stog på listan...
Det är ju skönt att inte alla dagar är likadana!

Nu hoppas jag bara att eleven i fråga får en helg som inte är allt för överjävlig. Herregud vilka hemsituationer det finns, jag tror knappt ni skulle tro mig ifall jag fick lov att berätta...

Nu ska jag skynda och hämta barnen, sedan är det hem och fixa i ordning innan dans, äta kvällsmat på donken, fixa popcorn och kolla på Amigo.
Kontraster. Jag säger bara det. Kontraster.

The Secret Life of Bees av Sue Monk Kidd

I den amerikanska södern bor Lily tillsammans med sin pappa som inte verkar älska henne ett dugg. Hennes mamma dog när Lily var liten, någonting Lily har otydliga minnen av, och sedan dess är det Lilys svarta "nanny" Rosaleen som tagit hand om henne. Året är 1964 och man har just skrivit under the Civil Rights Act, som bland annat tillåter de svarta att rösta. Rosaleen bestämmer sig för att registrera sig men råkar i trubbel med några av de värsta rasisterna i stan där de bor. Lily bestämmer sig för att hjälpa Rosaleen och samtidigt rymma hemifrån. De hamnar hos tre svarta systrar - August, June och May, som pysslar med honung och bin...

Det här är en bok helt i min smak. De bästa böckerna tycker jag är de som får en att glömma att man sitter på ett tåg klockan sju på morgonen på väg till jobbet, och som istället får en att tro att man är en del av det som utspelar sig mellan pärmarna på böckerna. Det spelar ingen roll om man "bara" förflyttas till en annan del av Lund, eller om man tror att man är på en båt på väg till Grönland, bara det är trovärdigt! Den här boken får mig faktiskt att tro att jag är i South Carolina på 60-talet, i värmen, bland dofter och udda karaktärer. Jag köper hela grejen rakt av. Den är skriven med humor fast den faktiskt tar upp flera jobbigare ämnen, och trots att den är lite sorglig också så är det en feel good-bok som jag har haft svårt att lägga ifrån mig.

Det är ju det här jag önskar att alla människor fick uppleva: att vara med om historiska händelser, att besöka nya platser, att vara någon annan och känna något annat för en stund. Varför kan inte (t.ex.) mina elever förstå hur mycket de missar genom att inte läsa...?

Står inte ut!!

Jag står inte UT med att komma in på min egen blogg när jag har en stor bild på världens HUNK där mitt i allt! Jag kan inte koncentrera mig på något vettigt alls (som om det bara hängde på en bild....). Så nu är det nog bäst att jag skriver många långa inlägg så att bilden försvinner bort bland mina äldre poster. Hehe!

Det är onsdag och inget särskilt har hänt. Patrik bakade en G-R-Y-M-T god kaka som vi åkte till mamma och pappa med och som jag åt aaaaalldeles för mycket av. Som tur var tyckte alla att den var försvinnande god, för den försvann på ett nafs. Receptet finns här. Mager var den inte.

På jobbet idag undrade en av mina arabiska tjejer varför jag inte kunde låta håret växa. Det är ju så mycket finare med hår ner till rumpan, det har både hon och hennes syster. Inte för att någon någonsin får se det eftersom de har sjal, men ändå. Sedan undrade hon varför jag hade såna fula, gröna skor på mig idag. De passade ju inte alls ihop med mina kläder som gick i svart och grått. Jag bode färgmatcha som henne istället, allting var svart och vitt. Jag vet ingen som färgmatchar så mycket som arabiska tjejer, från topp till tå, skor, sjal och till och med nålarna i sjalen - allt är i samma nyanser! Det är verkligen hur kul som helst med elever från andra kulturer - dels vågar de säga sånt som ingen annan vågar, sen blir det så intressanta diskussioner emellanåt. Just nu är det riktigt kul att gå till jobbet, och det beror inte bara på att vi just har börjat igen efter lovet ;-)

Den med smör på!

Ojoj vad jag fick springa i morse! Först till bussen och sedan till tåget, jag vet inte vad jag tänkte på när jag satt här hemma i godan ro och slösurfade på morgonen..?!

Dagen har varit lååååång!!! Kollegiet från andra skolor måste tycka att vi på vårt IV-program är en påse nötter, så som vi har larvat oss idag, men allvarligt talat måste man det för att hålla sig vaken när det står folk och pratar non-stop om saker som man väl egentligen borde vara mer insatt i men som man inte precis är. Vi pratar Introduktionsprogrammets framtid då GY2011 börjar gälla till hösten. Blablabla. Som tur var fick man massor av gratis anteckningsblock och pennor, så man var inte direkt sysslolös. Karlarna hade (som vanligt) sina iPhones uppe, och hade stenkoll på hur det gick med skidorna idag.... Eh, sa jag att vi är en påse nötter..? (men jag måste tillägga att jag faktiskt hörde en del av vad som sades, så att ni inte tror att jag är komplett oseriös)

OBS, OBS! INTE killen från Skolverkets informationsdag... Men bra nära.

Vi hade i varje fall en ... ja, vad kan han ha varit? Vägvisare? Nog för att jag är gammal och gift, men när det finns en JakeGyllenhaal-lookalike in da house så får man faktiskt titta. Dessutom tittade jag mest i syfte att gjuta mod i assistent-Linda, som har blivit inspirerad av våra kurdiska elever. "Det är bara att gå fram, säga att man tycker h*n är snygg och sen får familjerna fixa bröllopet". Linda undrade så klart varför det inte är så lätt här i Sverige, och jag försökte bara intala henne att det är så lätt! Det var bara därför jag tittade. Bara. Jag lovar. *drool*

Ahhhhh!

Det är alltså så här det skulle vara om man jobbade på ett ställe i närheten? Jag kan sova nästan en timme längre och hinna lämna mina barn på dagis? Det hade banne mig inte varit illa. Men, nu är ju detta en engångsföreteelse, eleverna har studiedag och vi ska på utbildning (informationsdag) i Malmö. Och ska man till Malmö så behöver man inte åka så tidigt. Fast... Nu är klockan rätt mycket så nu fick jag panik!