Jag hatar mat!

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen - fanns det ett piller som man kunde äta istället för mat så skulle jag göra det på stört! Mat är ett nödvändigt ont, jag hatar att laga den och jag kan inte komma på någonting som jag skulle vilja äta om någon erbjöd mig vad som helst i hela världen.

Sant att jag gärna skulle ätit lite julmat nu ikväll, men det blir det ju inte. Kanske är det tanken på att det skulle vara trevligt att sitta ner som en familj och äta något gott tillsammans som gör tanken på julmat lockande, och sen har jag bara ätit julmat en gång i år så jag har inte precis hunnit tröttna, men ärligt talat så finns det ingen mat som jag skulle hurra över i denna stund.

Att vara ledig 2,5 veckor är också ett dilemma - minst 54 måltider som ska fixas. Ett lyxproblem kan tyckas, och larvigt att klaga om, men det är verkligen det värsta jag vet. Skitkul.

Regler för lugn

Eftersom maten för tillfället är det största problemet i det här huset har vi i morse satt upp en del regler som vi ska försöka följa under jullovet. Återstår att se om lugnet kan sänka sig även i detta hus...

Dag 1 uppdatering: Det har funkat hyfsat, förutom vid lunch då Jack åt en timme efter oss andra eftersom han medans vi åt stog och drog mig i armen och skrek att han ville sitta brevid mig (vilket också är en stor källa till utbrott här hemma - båda barnen ska helst sitta på mig när vi äter...). Från och med idag kör vi dock varannanveckaprincipen och Jack valde själv att det var Jolin som skulle få börja sitta brevid mig denna vecka ut.... Men alltså: reglerna fungerar faktiskt ganska bra. Än så länge.

Lugn och ro, eller tjat

Jag vet inte huuuuur många människor som säger att frukosten är deras favorittid på dygnet. Att bara sitta och njuta av allt möjligt gott i eeevigheter! Jag hatar frukost!! Jag ogillar alla måltider för tillfället, eftersom det bara är tjat och tjat och tjat hela tiden, men jag hatar frukostar för det kvittar nästan hur mycket jag tjatar så äter ungarna ändå knappt någonting.

Ja, jag kan låta dem springa runt, ta en tugga i förbifarten och sedan låta dem springa en halvtimme till. Eller låta mackorna vara kvar på bordet så att de förr eller senare blir uppätna. Men nu är det så att jag tycker att man sitter ner när man äter, man äter upp det man tar för sig, och sedan är det bra. Patrik och jag har tillräckligt dåliga matvanor, vilka vi kämpar på med för fullt för att ändra, och vi vill inte att barnen ska behöva göra likadant. Så här är det tjat och tjat och tjat som gäller, och jag börjar så klart starkt fundera på om det är värt det? Förr eller senare blir de väl hungriga nog att sitta ner. Och växer upp och slutar springa runt. Kanske är det för mycket begärt att inte vilja ha slagsmål utan bara ett lugnt och sansat mål?

Hur som helst ska det bli skönt nu när jag börjar jobba och barnen återgår till sina rutiner på dagis/fritids/skola, för där springer de garanterat inte runt vid mattiderna. Kanske är det bara det att när man spenderat varje dag i åtta veckor med varandra (åtta veckor gånger sju dagar gånger tre måltider är lika med etthundrasextioåtta måltider!!!!!!) så blir det lätt lite tjatigt till slut.

Jag kan inte laga mat

Först och främst vill jag skriva ett stort, varmt TACK till alla JÄTTEFINA kommentarer till mitt självportätt. Det där får bli min egoboost, dit jag går och får lite styrka när allt känns botten. Jag uppskattar era ord massor!

Och sen då till rubriken. Min man tycker att jag aldrig lagar mat. Det är nog sant, faktiskt. Och jag har alltid sagt att det är för att jag inte kan. Men jag kan. Om jag får ett recept att följa. Det jag däremot inte kan är att komma på vad vi ska äta! Jag tycker inte att mat är roligt, alltså orkar jag inte bry mig om att tänka ut något nytt. Fast egentligen tycker jag att det är roligt att äta god mat, och nya maträtter brukar ju oftast vara om inte goda så åtminstone annorlunda.

P hade spanat in ett recept häromdagen som han tyckte lät gott. När vi var och handlade igår plockade han ihop det som skulle vara i, och idag när han har varit och jobbat har jag (ja, ni läste rätt, JAG) tillagat denna supermåltid! För det första var det inte svårt (utom att ha två barn som vill hjälpa till varav den stora skar sig ett pyttehack i handen och bröt ihop, och den lille bröt ihop för att han bara fick skölja spenat och inte skära med vass kniv), och för det andra blev det gott! J1 höll i och för sig på att kräkas (men det gör hon med nästan allt som inte är köttbullar), fast hon smakade flera skedar vilket gjorde att en kompletterande smörgås var på sin plats. J2 är jätteförkyld och snorig, han brukar dessutom inte äta särskilt mycket till lunch, så att han åt upp nästan allt ser jag ändå som en vinst. Dock bytte han några sötpotatisbitar mot vanlig potatis på min tallrik (den vanliga potatisen heter numera snyggpotatis eftersom .. ja, den andra är söt och det är orättvist att bara heta "vanlig"), men det gjorde inget för jag tyckte det var supergott med sötpotatis, något jag aldrig smakat tidigare.

Receptet på denna Potatiskaka med oströra hittar ni på arlas sida.

För övrigt så snöar det. Suck.

Djävulens påfund!

Kaffe. Djävulens påfund! Inte var det gott när man bestämde sig för att lära sig dricka det (i mitt fall då jag jobbade inom vården efter gymnasiet - för att alla andra drack kaffe och utan kaffe ingen kaffepaus!), och nu.. ja, nu är det väl gott ibland, men ibland är det helt vedervärdigt! Ändå dricker man ett par koppar om dagen. Ett par koppar gift om dagen, som inte gör någon nytta utan bara driver vatten så man blir törstig. Jag vet inte hur många gånger jag dessutom har slutat dricka kaffe. Ett par veckor. För att börja igen. Inte för att det är supergott utan för att det är socialt. Utan kaffe ingen rast.

Morgonrutinen på vardagarna är att jag, eftersom jag nästan alltid är först på jobbet, brygger en kanna kaffe som är färdig lagom tills de andra börjar droppa in. Från att kaffet är klart till att det är slut tar det ungefär en kvart. You snooze you lose.

Här hemma på helgerna är det den som äter klart frukosten först som sätter igång några koppar kaffe. Sedan är det en stunds lugn och ro medans koppen avnjutes, för det mesta i soffan, tillsammans med P. Det är skönt att ha en ursäkt på morgonen att få ta det lite lugnt. Barnen vet om att det är varmt med kaffe och att de inte vill bli spillda på så de hoppar inte (allt för mycket) på oss under den tiden. Inget kaffe, ingen rast...

Nu ska jag sätta mig i soffan med min kopp. Sen är det storstädning av J1s rum, och förmodligen också ommöblering, som gäller.

*gaaaaah!!!!*

Jag är så förbannat sugen på NÅT. Jag tror inte att jag är hungrig, inte egentligen. Det bara saknas nåt. Och jag tror inte att jag kommer vara nöjd om jag äter upp det lilla godis som finns hemma. Jag tror inte heller det hjälper med frukten. Eller maten, faktiskt. Usch, jag hatar den här känslan. Hoppas jag kan stå emot och inte äta upp allt jag kan hitta..... Popcorn kanske..?

Förresten. Sedan jag började tänka på vad jag stoppar i mig, första veckan i mars, har jag nu gått ner 20 kg. Jag lovade mig själv att när jag kom ner på tvåsiffrigt var det dags att börja motionera. Så. Upp till bevis. Jag var faktiskt och simmade med syrran i onsdags (och har fortfarande träningsvärk *haha*). Jag tänker motionera, men inte överdrivet mycket. En gång i veckan, nåt som är kul, behöver inte vara samma varje vecka bara jag gör nåt.

Okej, nytt mål då: När jag gått ner 10 kg till ska jag börja motionera två gånger i veckan. Det lär ju ta lite tid, så det är inget jag behöver börja svettas över redan ;-)

PS. Jag önskar mig ett badmintonrack i julklapp!

Mat-piller.

Jag skulle gärna vilja att någon uppfann ett piller som kunde ersätta hela måltider. Ja, alltså inte ett bantningspiller, bara ett piller som man kunde äta snabbt, bli mätt, och .. klart! Jag avskyr att stå och laga mat. Jag hatar framförallt att komma på vad jag ska laga. Idag har jag druckit kaffe, ätit keso och en bit brie. Jag fattar ju att det inte är optimalt, men jag är inte tillräckligt hungrig för att laga vad-som-helst-bara-det-går-snabbt. Huvudsaken är att barnen får mat, tycker jag. Själv skulle jag faktiskt gilla att åtminstone byta ut lunchen mot ett piller. Finns det såna på allvar? (sen angående bilden så förstår jag inte varför man skulle vilja äta ett piller istället för glass, det är ju ändå en av de få saker som är lätta att fixa och äta...)