Eremitkräftorna av Anne B. Ragde

Uppföljaren av Berlinerpopplarna både var, och kändes, längre. Det betyder inte att jag inte tyckte om den, men vissa bitar, som de låååånga beskrivningarna av vad man skulle äta till mat, eller stycken ur bibeln, eller hur hundar ska tuktas, kändes faktiskt mest som utfyllnad. Ja, visst, det skapar en lite djupare bild av personerna i böckerna, men jag tycker ändå att det kändes som att Ragde fick i uppdrag att fylla ut boken då hon skrev sin uppföljare...


Eremitkräftorna var en planerad tvåa, den slutar dramatiskt och banar väg för del tre. Kanske är hela boken en "del två" i och för sig, en "på väg till upplösningen"-bok. Kunde man inte bara slagit ihop de tre delarna och fått en lite tjockare bok som inte hade så mycket utfyllnad? (detta har ju inget med Ragde att göra, men det är ganska intressant ur sälj-perspektiv, hur man följer upp en succé med en mjölkkossa som banar väg för den tredje delen där allt klarnar)