Sarahs nyckel av Tatiana de Rosnay

På tips från en vän införskaffade jag Sarahs nyckel för ett tag sedan. Den fick ligga i bokhyllan ett par månader innan jag kände mig redo att ta mig an den i januari. Jag visste med mig att det inte gick att läsa en sådan bok när man redan själv mår lite dåligt, vilket jag gjorde innan jul med all stress och så.

Boken har två parallella historier. Den börjar med Sarah, en tioårig judinna som inte riktigt har fått veta vad andra världskriget egentligen handlar om. När hennes familj hämtas till Vel d'hiv hjälper hon därför sin fyraårige lillebror att gömma sig i ett dolt skåp i lägenheten. Nyckeln lägger hon i sin ficka. När Sarah inser att förmodligen varken hon eller hennes föräldrar kommer att komma tillbaka till lägenheten på mycket länge, börjar kampen för att rädda lillebrodern. Det är väldigt gripande. Det är fruktansvärt, både ödet som Sarah och hennes familj råkar ut för (tänk er att behöva leva med att man stängt in sin bror i ett skåp, lovat att man ska komma tillbaka, veta att han sitter där och väntar....), men också det som hände i Frankrike med Vel d'hiv, som jag aldrig hört talas om. Jag kan säga att jag snörvlat och torkat tårarna ett par gånger på tåget då jag läste boken. Det är nog en fördel att inte ha barn när man läser denna....

Den andra historien är så mycket tunnare. Den är klyschig och drar ner på hela läsupplevelsen. En amerikansk journalist, gift med en fransman som är otrogen (vad annars), ska göra ett reportage om Vel d'hiv och snubblar över Sarahs historia som visar sig vara sammanvävd med hennes makes familjs historia.... 

Hde de Rosnay koncentrerat sig på att endast berätta om Sarah, om hennes öde, om hennes resterande liv, så hade detta varit en klar höjdare. Men inte nu. Den var gripande, visst, men inte fantastiskt bra.