Fröken Smillas känsla för snö av Peter Höeg

Så, jag har läst lite andra böcker också den senaste månaden. Efter Kepler blev det Fröken Smillas känsla för snö, en bok som filmatiserades 1997 (samma år som jag tog studenten, tänka sig). Jag såg inte filmen då, eftersom Julia Ormond inte hör till mina favoriter, och dessutom var den ju hajpad, och vi vet ju vad jag tycker om hajpade grejer vid det här laget... Boken hittade jag på biblioteket förra året, på rea för en tia, och sedan dess har den stått i hyllan i väntan på att rätt humör skulle infinna sig. Vilket det nu gjorde för några veckor sedan.

Jag är väldigt glad att jag inte har läst denna bok tidigare. Inte för att den var dålig, utan tvärtom. Den var så bra! Den där Smilla verkar vara lite skruvad, ingen självbevarelsedrift alls, hon bara plumsar vidare in i farligheter. Det jag uppskattar mest är att man får veta mycket om Grönland, om religion och seder, om snö, om hur det fungerar att vara en del av Danmark. Det känns ovanligt, vad kan man om Grönland, liksom? Jag blev lite besviken på slutet, men samtidigt nu ett tag senare känner jag att jag nog egentligen uppskattar det.

Smilla har en vän, en vanvårdad liten pojke med alkoholiserad mamma, som hittas död. Ingen vill ta tag i fallet trots att Smilla misstänker att det inte rör sig om en olycka, som poliserna säger. Hon bestämmer sig för att hon själv är skyldig pojken att ta reda på vad som hände honom... En deckare, alltstå, fast inte så lättläst som deckare oftast är. Här krävs att man läser orden och har hyfsat minne för namn... Me like.