Hypnotisören av Lars Kepler

Lars Kepler är täckmantel för några snubbar som skrivit en bok som blivit värsta hajpad. Jag brukar normalt sett inte läsa hajpade böcker av hajpade författare, men den här boken var jag sugen på från första början och eftersom P köpte hem den innan vi åkte till Gran Canaria så var det bara att börja läsa. P läste den och tyckte om den, pappa lånade den och tyckte om den, och jag läste ut den och tyckte om den. Då måste det väl ändå vara en bra bok, vi tre brukar nämligen ha lite annorlunda smak både vad det gäller böcker men kanske framförallt när det gäller film.

Nu var det så många veckor sedan jag läste ut boken, så jag kommer inte ihåg vad en enda av människorna heter, men jag tyckte i alla fall att polisen i denna bok var ovanligt sympatisk och att det var trevligt med en deckare där inte polisen tog så mycket plats. Polisen dårå, ska lösa en mordgåta, tar hjälp av en hypnotisör som mot sin vilja hypnotiserar den misstänkte. I och med detta lösgörs krafter från det förflutna och hypnotisörens son försvinner. Det blir en kamp om tiden för att kunna rädda pojken.

Beskrivet sådär låter den lite banal, får jag medge. Faktiskt blir jag till och med lite tveksam till om den var så bra som jag tyckte för en halvtimme sedan..? Jo. Det är den nog. På sommaren. På sommaren kan man läsa böcker som går snabbt, som inte behöver tankearbete och som kanske blir lite banala när man förenklar handlingen. En deckare, med andra ord, passar bäst på sommaren.