Vi har en ny nattningsstrategi som involverar J1, och den går ut på att den förälder som är minst irriterad på flams och trams och raseriutbrott och slag och sparkar, får ta nattningen med henne. Jag har inget tålamod alls med det där vissa dagar, och andra dagar är det P som behöver avlösning. Ni som känner P kan nog inte ens fatta att han tappar humöret, men ni har kanske å andra sidan inte träffat en obstinat femåring. HerreGUDH, säger jag bara! Idag var det min tur att slippa. Ja, tänk er. Från att alltid ha läst sagor och haft mys vid nattningarna, till att det ska bli dagens stora bråk, någonting man drar lott om att
slippa.... Fruktansvärt!
För övrigt har jag äntligen bestämt mig för vad mitt första foto för
Tema52-utmaningen kommer bli. Efter att ha haft ångest i nästan en månads tid har jag idag knäppt en bild som ska vara "ljus". Pust! De andra deltagarna är
riktigt duktiga, och min bild är inget speciellt, men jag tänkte att jag måste släppa ångesten och kicka igång med
något så att det inte blir inget. Dessutom har jag tänkt göra ett lite kombinerat fotoprojekt. Mer om det på söndag klockan 19, när "ljus"-bilden ska presenteras på bloggen.
Nu ska du sluta vara så negativ mot dig själv och dina foto. Du är hur duktig som helst och dina bilder kommer garanterat bli underbara! Så de så ;D . O inte e poängen att jämföra sig med de andra deltagarna...själv skiter jag i om resten har varit proffs i hundra år; eller, om jag funderar riktigt på saken...om alla andra e proffs, tänk va mycket jag kommer att lära mig från deras kommentarer!
SvaraRaderaHelt annat...stackars er med nattningsbesvär! Vet hur det känns att vara sliten o knappt ha ork att andas; nerverna räcker inte till med trots-utbrott. Lyckligtvis nattas mina 2 lätt (för det mesta), men Munchkin e den som kan ställa till med bråk. (måste vara en tjej grej) Har märkt att det sker som oftast när sovrutinen har ändrats och hon har blivit tröttare än vanligt. Det som har funkat bäst att få henne ner-lugnad är att helt stänga av diskussionen/bråket innan det eskalerar. "De-fusing" kallar jag det; dvs. jag ändrar riktning helt på mitt eget beteende, slutar 'demanding/commanding' och istället säger något oväntat som "Kom hit en stund o sitt med mig, ge mig en stor kram, o ta det lugnt ett tag". (efter en stund) "Vilken bok tycker du vi ska läsa ikväll?...ok, om du går o borstar tänderna o tar på dig pjamasen, så hämtar jag boken åt dig." Funkar hittills ganska bra :D
Lycka till...tänker på dig och skickar ork-kramar!
Svårt att tro att denna otroligt söta tjej kan förvandlas till ett sparkande o tramsande monster men med en egen 5åring i huset vet jag alltför väl hur snabbt dom små liven kan ömsa skinn och förvandlas från världens goaste till ett litet monster på bara några sekunder - i såna lägen är det oerhört skönt att vara två om det hela och att den som för stunden har mest ork tar över *kram*
SvaraRadera