Hur drömmar inte blir sanna

Idag på bussen hem såg jag att det satt en man på trottoaren framför Kapp Ahl och spelade dragspel och sjöng för glatta livet. Jag tänkte att du, även om jag gick förbi dig skulle du inte få ett öre av mina surt förvärvade pengar, för varför ska du sitta där och få pengar av mig när du inte gör någonting. Och sedan tänkte jag att jag så många gånger har önskat att jag kunde göra någonting jag älskade, att kunna tjäna pengar på någonting som jag tyckte var kul. Jag påstår inte på något sätt att denne man uppskattade att sitta på en trottoar i minusgrader och spela på sitt instrument. Kanske är det inte heller ett aktivt val han gjort att spela för pengar, fast i det Sverige vi lever i misstänker jag att det kommer in pengar på annat håll också. Jag tänkte inte bli alldeles politisk och komma med en massa om och kansken, utan mer reflektera över att det kanske hade varit bättre om man gjorde det man älskade och fick pengar av någon som tyckte att det var bra, istället för att surkärringar ska slå vakt om minsta lilla krona därför att man inte har "Ett Riktigt Jobb". Om alla tjänade lite pengar på sina drömmar, skulle folk kanske vara lyckligare. Jag vet inte hur man skulle klara sig rent ekonomiskt, men ... ja, det är ju en annan femma.

Bilden är från Las Palmas, där dessa karlar ställde sig och spelade julmelodier i 27-gradig värme. Jag hade gladeligen betalt dem för att sluta och gå därifrån, men det hade kanske sänt lite konstiga signaler.
/Surkärringen