Slaktarpojken av Patrick McCabe

En inte ens tvåhundrasidor lång bok. På utsidan står det "briljant... unik... att läsa romaner blir aldrig mer detsamma". Ni vet, ibland står det saker på framsidan som bara känns löjliga, som man inte alls håller med om, skrivet av någon som man inte alls vet vem det är (typ: Toppenbok! Lisa Svensson, Gnarps veckoblad). Jag vet visserligen inte heller vem Roddy Doyle är, som uttalat sig om denna bok, men det spelar mindre roll eftersom jag håller med honom.

Francie är en vanlig irländsk pojke som bor med sin pappa och mamma och har en bästa kompis. Pappan super, mamman bryter ihop, och bästisen vill inte längre umgås med Francie, som skyller allt på den nyinflyttade familjen Nugent. Hans liv tas över av driften att hämnas.

Texten är till en början med lite jobbig, tills man satt sig in i att vara inne i en rubbad pojkes hjärna. Meningar som flyter ihop, tankar som är irrationella, verklighet som blandas med fantasi... Det är som ett helt nytt sätt att tänka, och det känns så fräscht att få uppleva någonting nytt. Den här är med andra ord värd att lägga lite tid på.