Ikväll var jag mycket nära att ta ett glas vatten och hälla det över min dotter där hon låg i sängen och vrålade att hon "ville ha vaaaaaaaaaatten, inte i glas, i flaskaaaaaaaaa, inte i blått glaaaaas, i rooooosa glaaaaaaas!!!!!!!!!!". Nej, jag hällde givetvis inget på henne, jag tog lugnt och sansat tre djupa andetag, konstaterade för mig själv att det nog är barnmisshandel och gick ut från rummet och stängde dörren. När skriken dämpats något gick jag in igen med och erbjöd det blåa glaset ännu en gång och sen hittade jag flaskj#keln som hon gol om och problemet var löst.
Hur kan det gå från att i mitt huvud snart vara dags för mys med en gonattbok, som vi alltid läst ända sen hon var åtta månader ungefär, till att det inte blir nåt vettigt nattande alls? Varför är det så här? Är det en fas? Snälla säg att det är en fas som alla 4,5-åringar går igenom, för jag tycker att det är riktigt jobbigt att varje kväll ska sluta med att vi gapar på varandra i den här familjen.
Pysselsugen var jag också, innan hela skiten började, men återigen sitter jag nu här, utan någon som helst lust att ens ta fram mina scrapbookingsaker och titta igenom vad jag har (eller inte har, det är rätt skralt i gömmorna numera).
Jag är fan en usel mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar