Inte stolt alls

J2 var övertrött idag när jag kom hem och avlöste morfar (tack igen för hjälpen!). Han, J2 alltså, har haft feber tisdag och insdag och behövde alltså en feberfri dag innan han kunde vara på dagis igen, så idag har det verkligen varit guld med mina föräldrar så nära. Idag igen. Själv går jag hemifrån kvart i sju (vilket bara är denna veckan, från och med nästa vecka är det fem i halv sju som gäller) och är hemma igen vid kvart i sex. Ganska långa dagar, kan jag tycka! Det blir inte mycket tid över till barnen.... När pappa hade gått hem idag sa J2 att han ville ha välling och sova, så vi körde hela nattrutinen även om det var lite tidigt. Han hade tydligen inte sovit så länge på dan. Så i alla fall, jag hann inte äta något innan vi började läggningsgrejen, och med lågt blodsocker är jag ett monster. Det var inte så illa den första halvtimmen, men när han bara steg upp hela tiden och höll på så röt jag till sist till rejält, och stackarn började gråta. "Mamma skrämma Jack". Snacka om att man blir liten då. Pussar, kramar, be om förlåtelse, mer pussar, förlåt, inte meningen att skrämmas ju! Det gick över snabbt, och läggningscirkusen fortsatte ett tag till, så han får nog inga större men, men det känns inte bra i själen. Nästa gång ska jag ta en time out, käka ett äpple och sen fortsätta lägga barn. Suck för mig.