Med datorn under armen tog P och begav sig iväg på fest. Jag kan inte påstå att jag var särskilt glad över det för några timmar sedan. Jag gillar inte när jag inte får veta saker i tid så att jag hinner vänja mig vid att saker inte blir som jag tänkt. Men bara för att jag tänker något så betyder ju inte det att andra vet vad som rör sig i min skalle.
Så här tänkte nämligen jag.
Att jag känner att jag är helt off sen jag började jobba. Att jag inte egentligen känner mig connected till varken min man eller mina barn utan bara gästspelar lite i deras liv en stund på kvällen. Att det är på tiden att P och jag försöker börja kommunicera igen, inte bara grymta trött till varandra. Och då hade jag tänkt att eftersom fredagar är mina korta arbetsdagar så hade jag energi över för att prata med karlen. Eftersom han jobbade hela förra helgen och ska jobba även nu i morgon så har det inte funnits tid att orka prata på 13 dagar. Och när han då helt sonika meddelar via sms att han ska på fest ikväll.... Jag lackade ur. Jag skällde på tioåriga pojkar som hamnade i min väg på vägen hem (men vaffan, det var lite berättigat för det är fruktansvärt irriterande att försöka komma fram på en cykelbana där det far omkring små vingliga ungar hit och dit och blockar vägen eftersom de sitter och läsar/skickar sms och cyklar samtidigt utan en enda tanke på att titta upp och se var fan de cyklar). Så visst, jag kanske inte borde ha skrikit till den ene att "Titta på vägen då, för fan!" men jag var som sagt rätt lack redan. Hmm. Ju mer jag tänker på det deso pinsammare var mitt uppträdande. Tur att vi flyttar snart. Och att jag inte är lärare här i byn *skäms*
Men åter till denna kväll då.
Jag har nu accepterat att han dragit (gubben alltså) och nu ska jag slötitta på TV och läsa boken jag just nu håller på med. Visst, jag känner mig fortfarande inte i fas med mitt liv, men det finns det väl tid att bli. Sen. Om inte ekorrhjulet rullar på i väldig fart förstås. Vilket det lär göra....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar