Jag antar att det är jag, eftersom jag skrapat bilen ordentligt idag igen när jag skulle parkera. Jag var stressad eftersom Jack satt där bak och ropade att han var kissnödig, dessutom stog mannen som har bilen bredvid vår och tittade på när jag skulle svänga in mellan hans bil och betongpelaren. Det gör inte saken bättre heller att jag vet att han tror att jag inte kan köra bil, han pratar med mig som att jag inte vet hur man gör. Visserligen är han trevlig, men det blir väldigt mycket självuppfyllande profetia eftersom jag blir mer nervös. Och mycket riktigt tog jag inte ut svängen tillräckligt (som jag alltid brukar, jag KAN nämligen parkera!!) utan skrapade emot betongpelaren rejält. Sen var han jättetrevlig och berättade hur man gör när man parkerar och när jag berättar för Patrik om att jag skrapat bilen så snörper han på munnen och surar, FÖR JAG GÖR DET JU GIVETVIS MED MENINGEN!!
Jag antar att jag ska sluta köra och låta mästaren ta hand om all bilkörning i framtiden.
åååå nej, vännen! Det värsta är att man blir så arg på sig själv, för man VET ju att man egentligen kan...och hur man än gör kan man inte få folk att tro på en :P Vet hur det känns när gubben drar på mungiporna när man meddelar om bil'besvär'...varje gång nåt har gått fel med en av våra bilar på sistonde så e det jag som råkat vara den som kört bilen... t.o.m. när det var hans bil som började krångla. Som om det var pga att hur jag körde den eller nåt...aaarrrggghhh!!!
SvaraRadera