Efter att ha funderat hit och dit i två dagar om hurvida man ska skriva om saker som verkligen gör mig upprörd här i bloggen, så har jag kommit fram till att jo, jag vill ju det. Just nu har jag inte lust, jag hittar inga ord. Men jag vill, för jag är jätteledsen och det känns så jobbigt. Och kanske förstår någon, och kanske förstår ingen, men jag är helt knäckt faktiskt och jag förstår det knappt själv. Fast jag gör det i och för sig. Det jobbigaste är att mina närmaste tittar in här ibland (hej hej!) och då blir det jobbigare att skriva vad jag tänker för jag vill ju inte att någon ska känna att jag skriver sånt som inte angår andra. Men bloggen är ju till för mig...
....----------..........
Min favoritfarbror (och jag skriver så fast det kanske är taskigt mot de andra farbröderna) är död och det har tagit hårdare på mig än jag kunde tro. Mamma berättade i tisdags. Jag har alltid haft en liten farbror-crush på honom och det skiljer bara åtta år vilket kanske bidragit till att han har varit favoriten i alla år. Sen har vi inte setts på många år och det kanske jag egentligen ska vara glad för med tanke på hur det blivit för honom. Nu är han död, 40 år gammal. Och jag hoppas att han inte var ensam när det hände. Och jag hoppas att han inte var ledsen som han förmodligen varit en del under de senaste åren. Och jag hoppas att det gick snabbt, så snabbt så att han aldrig hann förstå vad som hände. Och jag hoppas att hans barn har fler ljusa än mörka minnen av honom. Och jag önskar att jag kunde göra nåt. Men det är ju liksom försent. Det är alltid för sent när det redan har hänt.
........
Jag har aldrig, faktiskt, sörjt någon förut. Jag har varit för ung för att fatta riktigt tidigare. Eller när de jag känner har dött har det varit av ålder och det kan jag ändå tycka är okej. Om man kan säga så. Men jag sörjer nu. Jag känner mig tung i kroppen, i sinnet. Tung. Deprimerad. Ledsen.
.............
Jag beklagar verkligen sorgen! Kram!
SvaraRadera