Är nu på väg hem från litteralund (.se) där jag lyssnat på föreläsning om språkutveckling och samtal om lättlästa böcker. Största behållningen var dock ett möte med min gamla mellanstadielärare, som jag tog mod till mig och hälsade på. Döm av min förvåning när hon visste vem jag var! Jag hälsade som kortast före föreläsningen och hon påstod att hon visste vem jag var, men eftersom jag är som jag är så trodde jag inte på det. [och min oförmåga att tro att folk kommer ihåg mig som person är ett helt annat inlägg!] Efteråt pratade vi igen, hon kom så väl ihåg nåt min pappa hade sagt på nåt utvecklingssamtal eller så... Jag kommer inte alls ihåg det, men det lät som pappa, så jag får ta henne på orden. Jag passade i alla fall på att tacka henne för att hon i mitt tycke haft så bra undervisning och läst så mycket böcker för oss. Vi hann också med en liten diskussion om pedagogik innan hon i sin tur tackade mig för att jag hade kommit fram och pratat med henne.
Tänk att man är så gammal och vuxen att man kan ha såna samtal med sina gamla lärare..!
Det tycker jag var sött och roligt. Jag har haft något liknande samtal med någon lärare jag haft också, som var uppskattat.
SvaraRadera