Kanske jag inte är knäpp, då?

Sedan den där händelsen då jag fick en panikångestliknande reaktion på tåget, efter att ha åkt 40 minuter utan att kunna röra en fena, har jag fått lite små panikögonblick på allmänna kommunikationsfärdmedel. Inte för att det alltid har varit trångt, men ofta när det varit mycket folk. Kanske är jag påverkad av att jag har elever som upplevt (självmords)bombningar i sina hemland, men det har varit riktigt jobbigt ett tag. Men så har jag tänkt att sånt där kan jag ju inte skriva på bloggen, att jag ibland sitter och tänker "tänk om någon här är självmordsbombare och utlöser någonting nu, då är jag död!", när jag är på bussen och tåget. Det känns liksom inte helt friskt att i ett land som Sverige oroa sig för att kanske bli sprängd till döds. Det är liksom inte vår vardag. Eller?