Vår ängel Angel

Man kan tycka mycket om facebook. Att det tar onödigt mycket tid och är ganska meningslöst med alla ytliga bekantskaper som tävlar med varandra om att vara hurtigast och ha bäst liv. Men trots att det dessutom pågår en massa konstiga uppdateringar som gör att man får hålla lite extra koll på vilken information man delar med sig av, att det har blivit fruktansvärt rörigt med tusen olika uppdatareingar och så vidare, så håller jag inte med om att det är helt värdelöst ändå.

En av anledingarna till att jag tycker att det är så bra är så klart att jag har bättre koll på vad som händer mina  gamla vänner och bekantskaper än jag någonsin skulle kunnat ha annars. Ja, det är ytligt. Ja, en del tävlar om att ha det bästa livet. Men efter att under sommaren rensat bort ett 40-tal alldeles för ytliga bekantskaper så har mycket av det där försvunnit. Jag vill ju åtminstone tro att de vänner jag behållit den ytliga bekantskapen med ändå tillför mitt liv någontin. Det finns väl en anledning till varför jag vill ha lite koll på dem. Jag gillar dem, misstänker jag. Eller har vid något tillfälle i livet känt att jag tyckt om dem. (ett tag hade jag faktiskt människor på min facebook som jag inte gillade... varför har man det egentligen?!) Nu har jag via massutskick blivit inbjuden till ett "event" som jag bestämt mig för att jag vill gå på. Ju mer jag tänker på det desto mer vill jag gå.

Från det att jag började i skolan och var på byggleken ("Byggen"), deltog i Superstarstävlingarna som vår klass vann i trean, gjorde dinosaurier av hönsnät och pappier mache, snickrade ihop små fula saker, klättrade i lianer, gömde mig i kuddkojan i entrén eller var ute och klättrade eller lekte bland fåren och i fontänen utanför, till att jag började hänga på fritidsgården ("Fritan") och gick på minidisco, spelade biljard, köpte godis i kiosken, spelade pingis, gick på sleepoverparty med Darth Vader-besök sent på kvällen, var med i tjejgruppen, lärde mig att batika, dreja, dansa bugg, fixa snapphane-prylar, skala potatis i köket, deltog i vårfestkarnevalerna och valborsmässoeldandet och spelade teater i ett gammalt vikingadrama, tittade på de stora killarna när de mekade med mopparna... Under hela denna tid har det funnits ett par konstanter och den klarast lysande av dem alla har alltid varit Anders Angel. Jag hade helt glömt bort hur ofta jag hängde på Fritan och Byggen när jag var yngre, men de senaste veckorna har jag tänkt på det allt oftare och jag känner mig väldigt sentimental när det nu visar sig att Angel har gått i pension.

Jag har hela tiden tagit för givet att alla ungdomar har haft det så bra som vi hade det på Linero, med en fungerande fritidsgård med engagerad personal som alltid fanns där för oss. Att jag, som valt att bli lärare för att ingen ska behöva känna sig osedd och utsatt, inte tidigare reflekterat över hur viktig personalen på fritidsgårdarna är (för att inte tala om fritidsgårdarna i sig självt!!!), är ju nästan skandal. Jag som ändå har haft en bra uppväxt, med bra föräldrar och en fungerande skolgång, har ändå mycket socialt att tacka Lineros fritidsgård och Anders Angel för. Jag tror inte att jag på ett kortfattat sätt kan skriva ner i ett blogginlägg vilken tacksamhet jag känner. Men ni kan ju själva läsa på min lista här ovanför, om allt som jag inte hade fått uppleva om inte Fritan funnits.

Och sedan, ovanpå allt, är jag inte ens säker på om någon vet vem jag är där uppe på Fritan.... Men det kvittar. Oavsett om Angel kommer ihåg mig eller inte, tänker jag ta mig till hans avtackningsfest och visa att han betytt mycket för mig.