Jag ska inte sticka under stol med att jag inte hade några högre förväntningar efter uppladdningen med Hanna och Anna för några veckor sedan. Vi tittade på en halvtimme av en nygammal konsert innan vi bestämde oss för att stänga av för att inte helt tappa lusten att gå på den vi hade biljetter till. Jordan sjöng så illa att klockorna stannade och rutorna gick sönder, och det juckades hejvilt.
Jag har länge haft väldigt svårt att avgöra ifall jag tycker att de gamla låtarna är bra, eller om jag bara färdas tillbaka i tiden och är supernostalgisk. Egentligen vet jag ju hur det ligger till, jag skulle inte vilja bli påkommen med att på allvar lyssna på de där smöriga hitsen........... Men så var det då konsert igår...
Redan när vi steg av tåget i Hyllie och gick upp mot Arenan började det pirra i magen, så där som det faktiskt gjorde när jag var tolv och skulle in i Globen utan mamma och pappa. Man spelade deras musik utanför och det vimlade av 30-40-åriga tanter (ja, jag får lov att kalla dem tanter, jag är ju i samma ålderskategori!), och det var liksom en buzz som man nästan kunde ta på. Vi visiterades vid ingången - vad skulle vi slitna småbarnsföräldrar ha med oss in?! - och Annas vakt kommenterade bananen hon hade i sin väska. Ja, så farliga är vi när vi går på konsert, vi tar med oss en frukt ifall vi ska få plötligt blodsockerfall... Och där inne kunde man köpa merch, men det var såna köer att jag inte orkade stå i kö för den där tygkassen som jag annars spanade in.
Vi gick orutinerat in i tid, lyssnade artigt på förbandet, väntade tålmodigt på att konsterten skulle börja medan arenan fylldes på. Och sen. Ridå. Pyrotekniska smällar. Dundrande musik. NKOTBSB.
Och jag var tolv år igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar