Oljud delux

Jag tycker det är jättejobbigt att vara en sån hemsk mamma som jag är ibland. Som längtar till jobbet för att jag inte orkar med alla ljud. Två ungar som gnäller. Eller skriker för att de har kul. Eller för att de är ledsna. Och alltid, alltid, alltid en man som måste spela musik - inte bara i vardagsrummet, utan i köket också. Samtidigt. Och inte ens samma musik! Ja, jag har inte världens tystaste arbete heller direkt, men det är ändå mer ro där än hemma. Man får vända ut och in på sig där också, fast av andra anledningar. Jag har liksom kommit på att enda sättet att få lite lugn och ro är att gå och slänga soporna!

Det är egentligen så tråkigt att jag har blivit så ljudkänslig. Egentligen skulle jag också vilja lyssna på musik ibland. Men när man aldrig får ha tyst runt sig så finns det inte ork att försöka konkurrera med allt oljud... Min space-iga cd-spelare i köket, den som jag fick för att jag skulle kunna lyssna på sånt jag ville lyssna på.... Den har jag satt igång max tio gånger på fyra månader. För när väl ungar är tysta och P har satt på sig hörlurar för att spela nåt spel vid datorn, då njuter jag av tystnaden istället för ännu mer ljud.

Och sen kommer P och har mage att säga att jag inte gillar musik, att barnen är musikaliska för att han spelar en massa hela tiden. *TSSSSS* JAG är också rätt taktfast och sjunger hyfsat bra. Att jag inte konstant spelar musik... Äh. Suck.