Tragiskt

Det har hänt så mycket den senaste veckan att det liksom inte känts som det varit läge att skriva någonting. Ska man ignorera allting, skriva ett djupt inlägg om det, eller göra nåt mellanting? Tja..

Amy Winehouse dog förra veckan och hennes nära och kära tror att det beror på att hon slutade med alkoholen för snabbt. Alla tjatar om att hon nu blev medlem i 27-klubben; alla de där kända artisterna som dött vid 27 års ålder, alla påverkade av droger. Ja, jag är cynisk och känslokall, men jag tycker att om man nu håller på med droger så får man väl skylla sig själv till en viss del. Och då var det väl toppen att AW dog just när hon var 27 så att hon också får lite extra stjärnstatus och legendströssel på sig. Nej, jag var inget fan.

Tragiskt var däremot det som hände på Utöya i Norge. Att ungdomar som i godan ro var på läger helt plötsligt skjuts ner av en man utklädd till polis, det är så sjukt att det enda man kan ta sig för är att skaka på huvudet. Jag har gamla elever med ursprung från mellanöstern som ifrågasätter medias rapportering av dödsskjutningarna. Varför rapporteras det inte lika mycket om alla de andra människor som dör runt om i världen? Kanske för att det som är lite extra skakande när det kommer till Norge är att det verkligen var helt oväntat, helt oprovocerat och drabbade främst unga människor. För övrigt håller jag mig inte uppdaterad i detta särskilt mycket eftersom jag tycker att det är äckligt hur media vältrar sig i allt det otäcka, och det är en sak att hålla sig informerad angående händelser i världen, en annan att sitta och gotta sig i elände.

Nu har jag skrapat på ytan i tragiska händelser i världen, nu tänker jag återgå till att posta allmänt ytliga grejer så som musikutmaningen som snart är till ända. Den kom av sig (igen!!) eftersom temat krockade med allt det sorgliga.

Day 25 - a song that makes you laugh

Den är lite rolig i sig, men sedan är det roligt att barnen inte egentligen fattar vad låten handlar om (tur det!) och sjunger med för full hals. Dock frågar de sig om inte det där är "ditt kex?" och så blir de överlyckliga när de hör att det sjungs om "Danne", syrrans pv. Och det är ju lite kul, om man själv fattar sammanhanget!

Läskigt!

När vi bodde i Byhåla, i radhuset, var det en villa som brann ner tvärs över gratan. Två personer brann inne. Ett år senare, i vår lägenhet, också den i Byhåla, brann det i det hyreshus vi bodde, fast två trappor bort. En person och en hund dog. Idag har det brunnit i en lägenhet i trappan bredvid vår. Ingen död där, tack och lov. Eld är läskigt! Och eld verkar förfölja oss!

Bilden har inte ett dugg med eld att göra. Men ni får erkänna att den allt är lite läskig ;-)

I Byhåla, efter den andra elden, och även efter jordskalvet (som var riktigt läskigt!!), låg jag ofta och funderade på hur vi skulle lyckas ta oss ut ur vår lägenhet på tredje våningen med två små barn, om det skulle vara rökfyllt eller brinna i trappuppgången. Och hur skulle jag få tag i J1 som sov i ett rum på andra sidan lägenheten?

Jag är glad att vi bara bor en halvtrappa upp, i ett hus gjort av sten och betong, med nya, ordentliga branddörrar och ett fungerande brandlarm.

Kanske jag inte är knäpp, då?

Sedan den där händelsen då jag fick en panikångestliknande reaktion på tåget, efter att ha åkt 40 minuter utan att kunna röra en fena, har jag fått lite små panikögonblick på allmänna kommunikationsfärdmedel. Inte för att det alltid har varit trångt, men ofta när det varit mycket folk. Kanske är jag påverkad av att jag har elever som upplevt (självmords)bombningar i sina hemland, men det har varit riktigt jobbigt ett tag. Men så har jag tänkt att sånt där kan jag ju inte skriva på bloggen, att jag ibland sitter och tänker "tänk om någon här är självmordsbombare och utlöser någonting nu, då är jag död!", när jag är på bussen och tåget. Det känns liksom inte helt friskt att i ett land som Sverige oroa sig för att kanske bli sprängd till döds. Det är liksom inte vår vardag. Eller?