Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans av Anna Gavalda

Ännu en bok av Gavalda utläst. Det var den jag läste ut häromdagen, men jag har inte orkat sätta mig och skriva något om den. Vad beror det på? Jag gillar omslagen på Gavaldas böcker. Och jag kan tycka att tjockleken passar utmärkt för en dag på tåget. Men jag vet inte. Jag blev ju lite, lite besviken på den förra jag läste (Jag älskade honom). Den här boken gjorde mig inte precis lyckligare. Det är korta noveller och i början blev jag förvirrad för jag fattade inte att det inte var samma människa det handlade om. Eller att människorna inte hade någon anknytning till varandra. Jag har egentligen ingenting emot noveller, men jag gillar ju romaner - ju tjockare desto bättre! När jag läser böcker med noveller i bör de vara som Kate Atkinsons novellsamling Not the End of the World. Där får man ta del av små historier som till slut knyts ihop på ett klurigt och smart sätt. Gavaldas noveller bara är. Små historier som inte alls hör ihop. En del är bra (som han som har bråttom i trafiken, dödar nio personer och får veta det först på nyheterna på kvällen) och en del är mindre bra (jag kommer inte ihåg dom som är mindre bra).

Nä. Skärpning med småböckerna nu, Gavalda, jag vill läsa nåt som är som Tillsammans är man mindre ensam; lite tjockare, lite mer handling. Tack.