Tillbaka till framtiden

Då var man tillbaka hos Sveriges framtid - dagens ungdom! Wow, vad läskigt att tänka sig att dessa människor är de som ska ta hand om oss "på gamla dar"! Fast. Jag får faktiskt ofta frågan om det inte är "jättejobbigt" att arbeta med elever på IV. Eller om de är "riktiga busar och ligister", för "det vet man ju hur dom är", de som inte skött skolan och bara skitit i allt och hamnar på IV, liksom.

Men jag skulle vilja säga att det är väligt lite som avgör hur det ska gå för folk i livet. Hade jag haft oturen att vara ett eller två år yngre så skulle jag med stor sannolikhet hamnat på IV jag också. Eller vad det nu var som var motsvarande IV på "den tiden". Förmodligen en förvaringsanstalt för korkade, lata och farliga ligister till elever, som nog tyvärr många IV-program fortfarande är. Jag hade dock turen att ha sifferbetyg, och med dem kunde man komma in på ett program, även om man hade en etta. Nu hade jag inga ettor, för väluppfostrade flickor som skrev okej på prov fick inte ettor, hur mycket de än må ha skolkat från skolan i veckorna. Nej, inte ens om man hade mens två dagar i veckan, fyra veckor i månaden, fick man mindre än en tvåa. I alla fall inte av vår idrottslärare.

Bokstavsbetyg fick jag först på gymnasiet, och som tur var för mig hade man ännu inte dragit ner på Komvux-möjligheterna då jag slutade skolan, utan det fanns möjlighet att plugga upp sina IG som man så väl hade förtjänat genom att inte gå på lektionerna. IG:n som förmodligen hade varit tvåor i sifferbetygssystemet. Och för mig att först plugga upp betyg för att sedan - till min gymnasiementors förtvivlan och förvåning - påbörja en lärarutbildning som för "normala" människor (d.v.s. sådana som studerar när man ska studera och gör annat efteråt) tar 4,5 år, men som för mig tog 10 år att slutföra, hade varit helt omöjligt om jag hade suttit i mina elevers sits idag. Nu för tiden finns det ingen möjlighet att välja allmän matte på högstadiet - alla ska kunna samma saker - och saknar du ett kärnämne åker du in på IV. Simple as that. Typ.

Alla är värda en andra chans. Jo, till och med mina ligister till elever, som är lite småkriminella och farliga, för att inte tala om lata och oengagerade..... De som är som jag var när jag var i deras ålder.... Dagens ungdom, vår framtid.... Kom igen, I turned out pretty good, let's have some faith in them too!

Ständig oro?

Det var många som sa att graviditeten bara var en försmak av resten av ens oroliga liv. Att när bebisen väl är ute börjar nästa fas; att oroa sig för barnen så länge man lever. Jag har tyckt att det är lite överdrivet, åtminstone till en viss grad. Men det får jag väl ta och äta upp nu. Jag känner mig helt paranoid. Tänk om, tänk om, tänk om...... Det finns ju tusen "tänk om" att fylla i. Jag undrar om alla föräldrar är lika nojiga? Eller om t.ex. lärarföräldrar blir värre? Allt man ser som andra kanske inte har en aning om. Som man absolut inte vill ska drabba ens egna barn. Och samtidigt kan man inte curla bort verkligheten, det finns ju en oro åt andra hållet också; att barnen inte ska tåla verkligheten och inte klara sig p.g.a. att man klemat med dem. Och så blir man nojig åt andra hållet.

Word!

Det du drömmer är lika viktigt som det du gör. Och vice versa. Och att du gör något av det du drömmer, det är nog viktigast av allt.

Generation do-it-all

En kompis till mig sa häromdagen att det finns undersökningar som visar att folk i 30-40 årsåldern är väldigt stressade eftersom de tror att de ska hinna med allting under dessa år. Man ska köpa hus och renovera det, skaffa barn, göra karriär och dessutom förverkliga sig själva. Jag tror att det stämmer ganska bra, folk får barn senare, pluggar längre och kan därför inte komma igång med arbete så snabbt och har därför inte heller pengar förrän senare.. ja, allt händer liksom senare. Jag är ju 30 år nu (huga!) och visserligen drömmer jag inte om att skaffa hus (dock ett sommartorp som jag gärna vill pyssla med) men en lägenhet att fixa iordning skulle inte sitta fel. Och barn ska jag inte ha fler men de jag har får jag ju så klart ta hand om. Karriären har inte direkt kommit igång än vilket då skulle tala för att den gör det snart. Vilket jag ser fram emot (med lite skräckblandad förtjusning). Och att förverkliga mig själv är väl ett pågående arbete; det är så mycket jag vill göra, men så lite tid att göra det på. Och när jag väl har mitt arbete, min lägenhet som jag ska fixa med, mitt torp som jag ska renovera, då vete 17 hur jag ska hinna förverkliga mig själv. (Fast det kanske är det som är att förverkliga sig själv?)
Nog blir jag stressad när jag tänker på det....