Busters öron av Maria Ernestam

Häromdagen läste jag ut en bok som svägerska V rekommenderade för ett tag sedan. Jag sprang på den på antikvariatet i somras, annars hade jag nog aldrig köpt den. Igen - omslaget! Omslaget avskräckte, precis som baksidetexten. På omslaget ser man en arm och rosor. På baksidan står det att boken handlar om en 56-åring som pysslar om sina rosor. Eh... nej tack? Fast. Nu sprang jag ju på boken och fick den för en billig penning. Sedan har den legat och väntat på att jag ska bli på humör för en blommig bok. Och så plötsligt, efter varulvar och spökerier så kände jag att, ja, nu är nog tid för en bok om en 56-årig tant som lever med sina rosor. Och vet ni vad? Den var inte alls som jag trott. Så klart mycket bättre. Och mer spännande. Riktigt bra, till och med. Med ett språk som framkallar bilder så att jag fick lägga ifrån mig boken, göra en grimas och andas lite innan jag återgick till läsningen. Nä, det var en överraskning, särskilt som jag avskyr att bli rekommenderad böcker! (men varför det är så kan vi ta en annan dag)