Ständig oro?

Det var många som sa att graviditeten bara var en försmak av resten av ens oroliga liv. Att när bebisen väl är ute börjar nästa fas; att oroa sig för barnen så länge man lever. Jag har tyckt att det är lite överdrivet, åtminstone till en viss grad. Men det får jag väl ta och äta upp nu. Jag känner mig helt paranoid. Tänk om, tänk om, tänk om...... Det finns ju tusen "tänk om" att fylla i. Jag undrar om alla föräldrar är lika nojiga? Eller om t.ex. lärarföräldrar blir värre? Allt man ser som andra kanske inte har en aning om. Som man absolut inte vill ska drabba ens egna barn. Och samtidigt kan man inte curla bort verkligheten, det finns ju en oro åt andra hållet också; att barnen inte ska tåla verkligheten och inte klara sig p.g.a. att man klemat med dem. Och så blir man nojig åt andra hållet.