It's getting dark, too dark to see

Mörkt när man cyklar hemifrån och mörkt när man kommer hem igen, det är verkligheten nu i oktober. Innan vi flyttar måste jag införskaffa lampor till cykeln, för i storstan är det minsann poliser ute och kontrollerar att man syns. Till skillnad från här då. Jag måste säga att ett av de små inslagen här i byhåla kommer jag sakna, och det är mina morgonmöten. Det är en karl som jämt går till jobbet när jag cyklar till stationen. Han går upp för backen, jag rullar utför. Det känns som att jag kanske borde veta vem det är, jag tycker mig känna igen honom. Kanske är han en pappa på J1's dagis? Hur som helst, vi hälsar lika glatt varje morgon fast vi inte känner varandra. Och det är faktiskt riktigt trevligt! På något vis tror jag inte att det kommer bli en vana i storstan, att hälsa på någon man inte känner.. Men det finns ju andra fördelar där, så jag sörjer inte allt för mycket.