Mors dag!

Idag fyller min mamma ett halvt sekel! Hurra hurra hurra! Hon reflekterade över det hela lite granna i bilen på väg hem från Ullared igår, det är rätt mycket som har hänt sedan 1960!

Det är inte meningen att den här bloggen på något sätt ska förvandlas till en viktblogg. Den ska inte handla om kilon hit och dit, eller vad jag äter eller hur jag (inte) motionerar. Men det är ändå så att eftersom det är en grej som jag försöker jobba med, så finns det ständigt i tanken, och därför får jag trots allt fundera högt och ventilera lite.

Mitt förhållande till mat är inte hälsosamt. Mitt förhållande till mig själv är inte heller det hälsosamt. Jag är oerhört självdestruktiv, vilket jag faktiskt inte tror att många vet. Tankarna som maler i skallen ibland är allt annat än hälsosamma. Det intressanta när man börjar "banta" är att man tror att det bara handlar om mat. Det gör det så klart inte. Det kanske inte alls handlar om mat. Inte egentligen.

I mitt fall har jag kommit till insikt om att det handlar om hur man vill behandla sig själv som människa. Andra människor kan man peppa och behandla hur väl som helst, men sig själv kan man slå i spillror utan problem. Att äta och bli tjock är ett sätt att inte ta hand om sig själv, det är ett sätt att straffa sig själv på. Vad är det jag straffar mig för? Jag vet inte. Men det är väldigt intressant att se hur min hjärna börjar fungera på ett lite annorlunda sätt när jag försöker intala mig att jag är värd bättre. Hur jag faktiskt kan bryta tankemönster. Och om jag efter den här veckan - som var som en bestraffning åt mig själv för att det gick så bra att ändra matvanor - kan studsa tillbaka och ganska snabbt inse att det inte behöver vara dåligt att må bra, då tror jag att det kan bli riktigt bra i slutändan. Att framtiden kanske är ganska hoppfull.

Det låter ganska svamligt det här. Jag tänker inte ens läsa igenom det innan jag postar inlägget. Jag har nämligen märkt att de gånger jag verkligen skriver för att skriva av mig, så funkar bloggen som terapi, som att det jag skriver försvinner ut genom fingerspetsarna. Kvar blir en lite lättare jag. Rent psykiskt.