Dags att säga hejdå. Del 2.

Jag har sagt adios till eleverna. Jag har sagt adjö till kollegor som lämnar min skola. Jag har sagt see you later till jobbet. Det är dags att också säga goodbye till denna blogg.

Det är ingen idé att ha en blogg som bara finns där för att ge mig dåligt samvete. En blogg ska vara levande och det känns som att denna blogg, i detta formatet, inte kommer överleva sommaren. Det är lika bra att avsluta det hela lite värdigt och meddela att nej, det blir inte mer skrivet.

Vi kan skylla mycket på min iPhone, för sedan jag fick den har jag knappt suttit vid min dator. Det är inte heller så lätt att fortsätta förnya sig. Det ska ju inte bara bli en massa upprepningar, och det känner jag att det är precis så det har blivit.

Planen är att försöka titta in i bloggvärlden lite då och då, men även där har intresset svalnat, eller orken försvunnit. Det är mycket nog att hålla sig flytande i verkligheten. Den här sommaren vill jag bara vara, utan att ställa krav på mig själv att leverera. Jag ska läsa, påta i stugträdgården, kanske skriva lite... Och lägga upp en massa bilder på Instagram!

Jag önskar er alla en skön sommar.
Kanske ses vi snart igen, i en dator nära dig!

KRAM!

Ett slut

Igår var det dags att säga adjö till niorna. Jag grät. De grät. Och när de väl slutat tog det närmare tre timmar innan den sista lämnade skolans trappa.
Nu är det nya tag och fokus framåt som gäller!

Vad tror ni om det här?

Idag har jag varit in i märgen trött. Som att vara i början av en graviditet - mentalt och kroppsligt klubbad! Jag har inte orkat nånting och har varit på väg att somna sittandes flera gånger. Nu tänker ni säkert att jag kanske är gravid, men det kan jag försäkra er om att det är jag inte! Jag börjar dock fundera på om jag eventuellt lider av järnbrist eller liknande? Jag får ta och köpa hem några liter juice och börja knapra i mig järntabletter igen.

Vi har köpt tapeter till sovrummet i stugan idag. Med tanke på att det är en sommarstuga, och det är till sovrummet, där vi kommer vara typ när vi sover, så ville vi  inte lägga några gigantiska summor på tapeter. Annars hade vi kikat på ett par som kostade 399:-/rulle. Inte så farligt, men vi räknar med att det kommer gå ca åtta rullar, och så köper man ju en extra ifall det blir nåt knas, och genast är vi uppe i flera tusenlappar. Istället har vi nu köpt tapeter på Rusta. Inte alls lika snygga, men okej. De passar in på känslan som vi vill ha i sovrummet, även om det återstår att se om vi dör när det är mönster på varenda vägg. Här hemma är det ju vitt överallt, så jag får tillstå att vi är vågade när vi väljer vit botten och blått mönster! Min farbror kommer ägna tid åt att fixa sovrummet åt oss, vilket är helt fantastiskt snällt eftersom vi förmodligen aldrig fått det gjort annars. Nu kommer vi förmodligen ha sovrummet klart innan sommarlovet. Jättesnällt!

Här är en bild från Rusta på tapeten vi införskaffat.

Galet att det är mindre än tre veckor kvar med eleverna nu. Här har man gått och längtat efter sommarlov i flera månader, och så när det står för dörren blir man nästan paralyserad! Jag är redan jätteledsen över att behöva säga hejdå till mina nior, såna fina, fina elever de är! Men, sjuorna har jag ju åtminstone kvar till hösten, och de är också fina, nästan allihop!

Trevlig söndag på er!

Hit me baby, one more time!

Det kan väl ändå inte ha undgått någon att det är helt okej att slå lärare, enligt domstol? Hade vi varit "privatpersoner" i skolan, hade misshandelsfall av kaliber bli sparkad i magen och hotad till livet dömts mycket hårdare, men nu är vi ju bara lärare, och vi ska tåla att utsättas för lika mycket som en polis och en väktare.

Titta på klippet, om ni inte tror mig. 

Själv har jag absolut upplevt att det hänt saker i skolan som gjort mig rädd. Som den gången jag gick emellan när en äldre elev gick på en yngre utan anledning. Den äldre eleven var känd för att vara aggressiv och puttade mig, så egentligen borde jag kanske bara ha tittat åt ett annat håll, men nu är jag ju så dum att jag tycker att elever inte ska utsättas för våld på sin arbetsplats, och då får man ta lite knuffar. Även om man råkar vara rätt så gravid i sjätte månaden.

Sjukt, säger jag.

Detta hände inte på IV-programmet där det annars samlas ungdomar av det tuffare slaget, vill jag tillägga. Inte heller var på min nuvarande skola. Som jag förresten ska vara kvar på även nästa år, då jag fått förlängt vikariat. (Yiha!!)

När pengar försvinner

När jag var i stan i höstas hittade jag en kofta från Desigual som jag verkligen blev kär i. Den kostade 1800:- och satt perfekt, men var waaaaay för dyr för mig. När jag fyllde år fick jag presentkort i butiken med Desigualkläder, men då fanns inte koftan i min storlek. Sedan blev det att jag inte ville köpa något för att jag inte hittade något som passade, och inte ville jag köpa kläder till Jolin heller för det var ju trots allt min födelsedagspresent.

Igår var jag ledig och tog bussen från jobbet in till stan. Vad ser jag då om inte "Total utförsäljning". Jag blev skiträdd, för det var nästan tomt i butiken. Och öppet var det inte heller. Så det första jag gjorde idag var att ta mina presentkort, åka in till butiken och.... där stod det en gubbe som satte upp en skylt. "STÄNGT". Jag fick honom att öppna dörren och han sa att det var sista dagen de hade öppet i onsdags. De har gått i konkurs och han kan inte göra nåt åt mina presentkort. Inte ge mig några kläder, inte ge mig pengar tillbaka.

Jag förstår att det är så det fungerar, men det är så jävla ledsamt, rent ut sagt. Inte att jag inte får några saker, jag klarar mig bra utan, utan att mina föräldrar och min syster har gått dit med sina pengar, fått en bit papper som de gett mig i födelsedagspresent, och nu är den papperslappen mindre värd än toapapper. För toapapper kan man åtminstone torka sig i rumpan med, det här pappret är helt värdelöst. Att jag inte får mina saker är helt egalt det faktum att min familj lagt ut pengar på ingenting. 1300:- på INGENTING. Det är det som gör ont i hjärtat.

Jag ska aldrig mer försöka handla med förstånd. Eller, ännu hellre - jag ska aldrig mer önska mig presentkort!

Magi - att bli tolv år igen #2

Det bästa med att vara 33 år och känna sig lycklig som en tolvåring måste ändå vara att man har vett att uppskatta känslan. Man vet att detta inte är någonting man får lov att uppleva varje dag, att det är bäst att njuta de få timmar man har på sig eftersom man ska hem till verkligheten alldeles för snart igen. När man var 12 år trodde man att verkligheten skulle bli att man gifte sig med någon av de där snubbarna på scenen. Eller att man åtminstone alltid skulle tycka om dem och njuta ohejdat av deras musik. NKOTB 4-EVER, liksom. Men verkligheten är ju nu sådan att man inte längre sitter med sin skivspelare under sin loftsäng och manuellt flyttar tillbaka stiftet till spåret man just lyssnade på. Man har liksom annat att tänka på. Så att få vara 12 år igen - att få skrika ohämmat med tusentals likasinnade (som också förflyttats från verkligheten där man har en banan i handväskan) - är att verkligen njuta av känslan.



Konserten i sig var strålande! Nej, jag är inte tondöv. Jag hör väl att det är lite surt emellanåt. Och trots att Jordan verkligen måste ha övat upp falsetten är det inte alltid behagligt att lyssna på. Men det vägs upp av nostalgin. Backstreet Boys var bättre. De sjöng bättre, dansade bättre och hade lite mer avslappnad inställning till hela skiten, men ändå, jag var aldrig ett BSB-fan och det de vann på show förlorade de i nostalgi. De som var BSB-fans måste dock ha fått sig en rejäl tripp! Kombon är perfekt. Killarna (männen, karlarna, gubbarna) är för gamla för att köra en hel show själva, och vi tjejer (kvinnor, tanter, kärringar) är för gamla för att palla med två timmars skrikande. När då "det andra" bandet är på scen får man chansen att sitta ner, kolla sms från barnvakterna och bara allmänt vila upp sig tills det är dags för nästa hit. Fast jag måste säga att jag i stort sett var på fötterna hela tiden. Det var bara när min kamera på mobilen slutade att funka som den skulle som jag var tvungen att försöka lösa problemet och därför missade jag någon BSB-ballad. (telefonproblemet löste sig inte förrän idag när jag var tvungen att återställa alla installeringar, men det är lite OT, faktiskt)

Magi - att bli tolv år igen #1

Det kan inte ha undgått någon att jag var på NKOTBSB-konsert igår. Jag kommer inte riktigt ihåg vilket år det var jag var på konsert med dem förra (enda) gången. 1990, tror jag. I Stockholm. Då var jag 12 år, typ. Jag hade biljett till turnén 1992 (?) men sålde den eftersom jag inte längre gillade dem. Backstreet Boys var mer syrrans band, även om jag i och för sig kan väldigt många av låtarna ändå och dessutom älskade I want it that way. Men så var det då konsert igår...

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte hade några högre förväntningar efter uppladdningen med Hanna och Anna för några veckor sedan. Vi tittade på en halvtimme av en nygammal konsert innan vi bestämde oss för att stänga av för att inte helt tappa lusten att gå på den vi hade biljetter till. Jordan sjöng så illa att klockorna stannade och rutorna gick sönder, och det juckades hejvilt. 

Jag har länge haft väldigt svårt att avgöra ifall jag tycker att de gamla låtarna är bra, eller om jag bara färdas tillbaka i tiden och är supernostalgisk. Egentligen vet jag ju hur det ligger till, jag skulle inte vilja bli påkommen med att på allvar lyssna på de där smöriga hitsen........... Men så var det då konsert igår...

Redan när vi steg av tåget i Hyllie och gick upp mot Arenan började det pirra i magen, så där som det faktiskt gjorde när jag var tolv och skulle in i Globen utan mamma och pappa. Man spelade deras musik utanför och det vimlade av 30-40-åriga tanter (ja, jag får lov att kalla dem tanter, jag är ju i samma ålderskategori!), och det var liksom en buzz som man nästan kunde ta på. Vi visiterades vid ingången - vad skulle vi slitna småbarnsföräldrar ha med oss in?! - och Annas vakt kommenterade bananen hon hade i sin väska. Ja, så farliga är vi när vi går på konsert, vi tar med oss en frukt ifall vi ska få plötligt blodsockerfall... Och där inne kunde man köpa merch, men det var såna köer att jag inte orkade stå i kö för den där tygkassen som jag annars spanade in.

Vi gick orutinerat in i tid, lyssnade artigt på förbandet, väntade tålmodigt på att konsterten skulle börja medan arenan fylldes på. Och sen. Ridå. Pyrotekniska smällar. Dundrande musik. NKOTBSB. 

Och jag var tolv år igen.

Klar!

Jag skrev ju i förra veckan om att jag hade påbörjat ett projekt för att få ordning i vår hall. Jag höll på att bli tokig av allt som bara samlades i högar framför dörren!

Nu är jag klar (som några säkert redan sett på FB) och jag kan konstatera följande: Efter att ha varit på IKEA idag för att införskaffa den skoförvaring/bänk som syns på sista bilden, och då sett den klädhängare som inspirerade till bygget, så är jag mycket nöjd med att jag byggde min egen för den på IKEA var verkligen FUL. Dessutom kom jag undan med 460:- istället för 499:- eftersom jag återanvände en del saker som jag hade hemma redan, nämligen hyllplanet, konsolerna och S:en (alla köpta på IKEA för mindre penningar för många år sedan). Och när vi var i stugan igår hittade jag dessutom en gammal registreringsskylt som nog suttit på en Volvo PV. Jag tog hem och skrubbade av den, och trots att det saknas en bokstav är jag väldigt nöjd med hur bra den passade på mitt ommålade Bauhausstaket. Till och med ungarnas val av "diamant"knoppar passade bra in!

Allra sist jag kan tillägga att jo - det ÄR mer tillfredsställande att bygga saker själv, även om det ibland tar lite längre tid! Jag vet inte om ordningen kommer bli bättre, men det faktum att jag idag, 6:e maj, dessutom plockade bort vinterkläderna, hjälper garanterat till.

Och vi är alla ganska nöjda, faktiskt.

Tjingeling!

Bättre och bättre

Morgonen började inte på topp för min del, allmänt dåligt humör och stor ovilja att åka till jobbet. Så har det känts bra många dagar nu, och det verkar inte direkt vara på övergång.

Tur då att mina elever är så himla bra! Jag satt och räknade matte med två inför nationella matteprov nästa vecka, och de bad mig stanna kvar på rasten och fortsätta räkna med dem (fast jag i ärlighetens namn fattar väldigt lite... Men det är också en strategi att inte kunna för mycket utan låta dem förklara). Sedan har jag åkt med min elevensvalgrupp till västra hamnen i Malmö och fotograferat vatten och Turning Torso. De är roliga och uppskattar att vi inte bara är i skolan, vilket gör att det var riktigt kul idag. Det var länge sedan jag skrattade tills jag grät, faktiskt.

Så trots att jag började dåligt har jag nu tänkt att jag ska avsluta dagen på bättre humör!

Vad är viktigast?

Jag har just nu stora funderingar kring skolval till Jolin. Det är så många faktorer som spelar in att jag blir snurrig, och att diskutera med den andra hälften, den som också borde intressera sig, känns inte särskilt givande.

Kanske är det för att jag är lärare som det känns extra viktigt för mig att Jolin går på en skola där hennes behov och potential tas till vara på från början. Jag säger inte att man inte kommer göra det på hennes nuvarande ställe, men efter att man ägnat sig åt språk- och räknelekar i ett år, tycker Jolin själv att det är sådär roligt att gå i skolan. Ska det vara så? Hon har ju inte ens börjat skolan än, hon går ju bara i förskoleklass! Skolan jag sneglar åt är BMSL, Bilingual Montessori School of Lund. Där arbetar man åldersintegrerat och lär sig nya språk (engelska, franska) redan från... ja, när man börjar. Är det för amitiöst? Är det för mycket begärt att hon ska lämna sina kompisar för att börja på nytt med nya människor? Blir logistiken för krånglig, det är ju ändå en bit dit? Eller väger kunskapen upp? Kunskapen och kanske känslan av att det kan vara roligt att lära.

Det är hög tid att bestämma sig, att skicka in köanmälan och kanske ändå inte få en plats, men att diskutera något så viktigt här hemma funkar inte. Jag ska istället prata med mina kollegor, som ju är lärare. Och mammor. Och dessutom känner folk på BMSL....

Inspiration som tar död på orken

Igår var vi lyckligt lottade och fick äran att arbeta på årets första riktigt varma, fina, soliga dag. Det luktade sommar i luften när jag begav mig till föreläsning klockan halv åtta på morgonen och jag kände mig rejält bitter över att behöva jobba en klämdag.

Föreläsningen som var riktigt bra och inspirerande fick mig att glömma mina föresatser att spela wordfeud en hel dag, men den fick mig också att bli totalt utmattad. Det finns så mycket man skulle kunna göra för att få elever mer entusiastiskt inställda till skolan och sitt eget lärande, men skolan som organisation är så otroligt tungrodd. Vem orkar i längden? Jag fyller 34 år i år och tänker varje år - vad kan jag göra istället? Detta året har det tagit längre tid innan frågan dykt upp eftersom jag jobbar på en sån bra skola, men den finns alltid i bakhuvudet. Finns det ens något annat för mig där ute? Kan jag egentligen någonting av värde?

Tur att det snart är sommarlov - det bästa argumentet för en trött lärare att fortsätta med sitt yrkesval...

Ugh!

(är det förresten sant att "Ugh" betyder hej på indianspråk? Indianhövdingarna i Kalle Anka sa alltid så, men nu när jag tänker på det verkar det inte helt logiskt....)

Jag har starka funderingar på att lägga ner denna blogg. Det finns liksom ingenting kvar att säga, känns det som. Bloggar som är offentliga dagböcker är ju inte så roliga att läsa, tycker jag själv, men ändå har den här bloggen mer och mer blivit just det. Den är liksom inte till nytta för någon, längre. Om det är någon som har Instagram så finns jag där, för det är så mycket lättare - att klicka en bild, skriva ett par ord....

Jag har idag påbörjat ett projekt som jag tänker slutföra (för en gångs skull), nämligen att sätta ihop en hängare/förvaring i hallen som äntligen kanske kan hjälpa oss att få ordning på kaoset. Originalet hittade jag på IKEAs hemsida igår, en nyhet som börjar säljas nästa vecka. Tyvärr föll själva färgerna mig inte i smaken, så jag tänkte att jag kunde göra en egen rip off. IKEAs klädhängare kostar 499:-, min egen är nu uppe i 460:- och då har jag inte tillräckligt många knoppar för att bli nöjd... Meeeeen, det brukar väl heta att det är roligare att göra saker själv, att man är nöjd efteråt osv. Detta återstår att se när det blir klart, än så länge inga större missöden i varje fall (*ta i trä*). Jag tar väl och lägger upp en bild på resultatet under veckan som går. 

I morgon är det Valborg och alla elever har studiedag! Ja, ni läste rätt - studiedag! De flesta lärare har ledigt på klämdagar, men det hade man missat i Malmö och därför ska vi sitta på föreläsning hela dagen. Vi får i och för sig OB-tillägg, inte ofta man får det som lärare faktiskt, så det blir ju en ny erfarenhet. Jag kan väl tycka att det hade varit vettigt att få använda den där dagen till att fixa med allt pappersarbete som man inte hinner med, men jag har kanske smittats av mina äldre kollegor som börjar tappa sugen och inte är lika positivt inställda till arbetsbördan som vi yngre är. Vi som är tacksamma för att vi har ett vikariat på ett år och som aldrig upplevt annat än att undervisning är sekundärt i skolan. Jag undrar om jag smittats, eller om jag bara börjar bli äldre och mer kritisk per automatik? Läskigt det där. 

Hej och hå vad klockan plötsligt tickade på. Bäst jag slänger mig i soffan och spelar lite Wordfeud innan det är dags att sova. Så so long, farewell, aufwiedersehen, goodbye! (åh, vad sugen jag blev på att kolla på Sound of Music nu!!) 

Yo wzup?!

Igår var vi hemma hos mamma och pappa eftersom pappa fyllde år. För en gångs skull hade vi tagit bussen dit eftersom vi var på konsert med Bröderna Lindgren i stan först. Det var riktigt bra och ungarna gillade det skarpt. En riktig konsert, med ett seriöst band och riktig musik, fast liksom för barn. Och vuxna. Super! Så trots att jag var (lite) anti före får jag ge med mig och säga att min karl har rätt bra idéer för sig ibland ändå.

På vägen hem, när vi skulle byta buss, visade det sig att det var en kvart tills nästa skulle gå. Vi bestämde oss för att gå hem istället eftersom vädret var så fint. Vi gick via kyrkogården (där vi hittade gravar från 1700-talet - rätt coolt!) och Jack som lärt sig på dagis att man ska slänga skräp och har haft plocka-skräp-dagar på dagis, plockade friskt halva vägen hem. Halvvägs var vår medhavda plastpåse full så då slutade vi plocka (tack och lov) och resterande vägen hem gick lite snabbare. 

Idag har det varit slapp söndagmorgon, sen gav jag mig ut för att gå med syrran en sväng. Givetvis började det regna, och några bra skor att gå långa motionssträckor i har jag egentligen inte heller, så det blev lite kortare än jag tänkt mig, men det gör inte så mycket. Om två timmar ska vi befinna oss i Malmö för buffé och bowling med syster och bihang, så egentligen borde jag nu avsluta här och hoppa in i duschen.... 

Massmöten

Min dag igår:
lektion, möte med rektor, utvecklingssamtal, lektion, lunch, lektion, lektion, utvsamt, utvsamt, utvsamt, slut!
Man får skylla sig själv när man bokar in så många möten på en dag, det första var dock inte min idé och ibland får man ta saker som är akuta. Det är väldigt skönt att veta att man har rektor på sin sida och att man alltid har stöd från henne. Det är i alla fall så jag uppfattar det - att jag har stöd. Men det kan ju i och för sig bero på att jag inte gjort något fel i sammanhanget, och då ska man också få den supporten. Ibland undrar man varför man blev lärare. Så liten del av min tid som egentligen går till undervisning. Idag börjar jag egentligen inte förrän klockan 11 men ska ta bussen alldeles snart för att hinna åka till soc för att hinna med ett möte innan jag börjar.

Fast. Sedan har man utvecklingssamtal som är väldigt positiva, där man får mycket beröm av föräldrar, och det ger en kraft att fortsätta. Min kollega hade dessutom utvecklingssamtal igår med en av våra gemensamma elever, en som jag inte trodde gillade mig och mina lektioner alls eftersom de nog kan vara lite flummiga ibland. Hen sa dock att han tyckte att det var roligt på engelskan, att han tyckte att jag var en bra lärare och att vi gjorde roliga saker. Vilken oväntad, rolig feedback! Lite mer kraft.

Och i kväll ska jag träffa görlsen och ha en NKOTB-kväll. Shit vad jag ser fram emot att få kicka back lite, flamsa och tramsa och inte tänka på sura föräldrar och annat sånt tjafs!

Those who can't, teach.

Säkert har ni hört uttrycket "those who can, do, those who can't, teach". Jag tror faktiskt att det är sant. Hur många "misslyckade" musiker blir inte musiklärare? Strandade författardrömmar blir till lärare i svenska och falerade idrottskarriärer blir hurtiga gympafröknar... Jag skulle verkligen vilja skriva en bok, men är ganska säker på att jag inte kan. Fast grejen är den - jag är jäkligt bra på att inspirera mina elever! Om man nu får klappa sig själv på axeln och säga att man är bra på något också.

*host*

Här har ni en sjukling som hostat sig igenom de senaste två nätterna. Det river gött i lungorna och halsen är helt förstörd. Men det är i alla fall helg, det är alltid nåt.

Veckan som gick var riktigt tung. Ett misstag gjordes på jobbet och det är väl jag som mentor som är ytterst ansvarig,  men det var en ytterst otrevlig förälder som kontaktade mig. Den där eleven är riktigt sneaky. En historia i skolan, en annan hemma, och föräldrar som dömt ut skolan på gamla meriter, så det går liksom inte att vinna. Att säga att jag inte ser fram emot utvecklingssamtalet som är lagt till på fredag är en mild underdrift. Jag känner mig inte alls bekväm utan har bett en kollega vara med så att jag inte ska sitta själv med föräldrarna i fråga. Det är tur att man har en mycket bra rektor som backar en när det blir så där.

Idag kommer mamma och pappa på lunch. De har varit i Las Palmas i två veckor, men det har känts som en evighet! Ibland går det visserligen lätt två veckor utan att vi ses, men just att inte kunna ses, gör att det känns extra länge.

Hemma är det rörigt som tusan. Möbler saknas och ska byta plats, och i "datorrummet" är det i princip tomt. Det är egentligen så att vi bor för stort. Faktiskt. 135 kvadratmeter på fyra personer... Vi behöver hjälp med att få det hela hemtrevligt och mysigt, men är samtidigt inte helt sugna på att betala vad det kostar. Så kan det vara.

Sedan jag skaffade min iPhone har jag typ inte öppnat datorn. Det är sjukt egentligen. Kameran har jag inte heller rört på den tiden. Istället tar jag bilder och lägger upp med Instagram. Som en bilddagbok, men mycket smidigare! En del som lägger upp bilder där är helt otroligt duktiga, andra bilder är rent skräp. Själv känner jag att jag just nu hellre tar bilder av vardagskaraktär av sämre kvalité, än att inte ta några bilder alls.

En annan sak som jag slutat med är att scrappa. Scrapbooking var riktigt kul under sådär 5 år. Nu är jag inte intresserad alls längre. Jolin vet inte om det än, men när jag fixat bättre förvaring i det som ska bli pysselrummet, ska hon få alla mina scrapgrejer. Hon kommer säkert vara med kreativ med dem än jag är.

Det var min lilla söndagsuppdatering av livet i allmänhet.
Tjingeling!

Plötsligt händer det

Där går man i godan ro och tycker att allt är rätt okej, men så plötsligt händer det! Ett otrevligt mail, en situation där man inte kan vinna, och *ploff* så känns allting meningslöst. Säkert beror det också på att jag inte hunnit klippa mig - utan frisyr mår jag dåligt, men när det känns tråkigt, då känns det riktigt tråkigt!
Tre dagar till helg.

Energi

Varför har jag aldrig energi? Jag är less på att hela tiden känna mig orkeslös, och att veta att de ord jag använder mest är "trött" och "pallar inte". Idag vaknade jag med energi som höll i sig till kvällsmaten klockan fem och tömning av femte maskinen tvätt idag, sen tog det tvärslut. Intressant då att jag inte planerat det jag skulle starta upp nu efter lovet och att jag faktiskt är för trött för att göra det nu. En superstart, verkligen. Blä.

Biobesök

Så jag har ju då höjt Hungerspelstriologin till skyarna, och när filmen kommer ut vill man så klart se om den håller måttet. Det är inte helt lätt att komma iväg och titta på bio med Patrik, som också ville se filmen efter att slutligen tagit sig igenom boken, och under påsk verkar många vara upptagna med familj och annat skrafs, så sällskap gick inte att uppbåda. Jag gick därför på bio själv idag, för se den måste jag ju! När jag var iväg och pluggade på Malta gick jag på bio 15 gånger på 13 veckor, de flesta av gångerna gick jag själv. Det är så skönt att bara sätta sig i en salong och njuta av en film alldeles själv, fast det känns mer ovant och ovanligt att folk gör det här i Sverige.

Hur som helst. Filmen. Förhoppningarna var skyhöga och jag blev - för en gångs skull - inte besviken! Filmen hade allt som boken hade och jag är så glad att de valt att ta (för mig) okända skådespelare i huvudrollerna. Trots att jag ju vet hur det slutar kunde jag inte låta bli att lipa lite både i början och i mitten, och jag hoppade högt precis där de ville att jag skulle göra det. Kort sagt - succé! Vilken skillnad mot Twilight-filmerna som föll så totalt platt, där jag irriterar mig på de superkassa skådisarna. (det känns ju oundvikligt att man jämför de två, trots att det enda de egentligen har gemensamt är att det är ungdomar i huvudrollerna)

Jag har alltså egentligen bara två saker att säga.
1. Läs böckerna!
2. Se filmen!!!

Trailer på youtube: Hunger Games.