Magi - att bli tolv år igen #2

Det bästa med att vara 33 år och känna sig lycklig som en tolvåring måste ändå vara att man har vett att uppskatta känslan. Man vet att detta inte är någonting man får lov att uppleva varje dag, att det är bäst att njuta de få timmar man har på sig eftersom man ska hem till verkligheten alldeles för snart igen. När man var 12 år trodde man att verkligheten skulle bli att man gifte sig med någon av de där snubbarna på scenen. Eller att man åtminstone alltid skulle tycka om dem och njuta ohejdat av deras musik. NKOTB 4-EVER, liksom. Men verkligheten är ju nu sådan att man inte längre sitter med sin skivspelare under sin loftsäng och manuellt flyttar tillbaka stiftet till spåret man just lyssnade på. Man har liksom annat att tänka på. Så att få vara 12 år igen - att få skrika ohämmat med tusentals likasinnade (som också förflyttats från verkligheten där man har en banan i handväskan) - är att verkligen njuta av känslan.



Konserten i sig var strålande! Nej, jag är inte tondöv. Jag hör väl att det är lite surt emellanåt. Och trots att Jordan verkligen måste ha övat upp falsetten är det inte alltid behagligt att lyssna på. Men det vägs upp av nostalgin. Backstreet Boys var bättre. De sjöng bättre, dansade bättre och hade lite mer avslappnad inställning till hela skiten, men ändå, jag var aldrig ett BSB-fan och det de vann på show förlorade de i nostalgi. De som var BSB-fans måste dock ha fått sig en rejäl tripp! Kombon är perfekt. Killarna (männen, karlarna, gubbarna) är för gamla för att köra en hel show själva, och vi tjejer (kvinnor, tanter, kärringar) är för gamla för att palla med två timmars skrikande. När då "det andra" bandet är på scen får man chansen att sitta ner, kolla sms från barnvakterna och bara allmänt vila upp sig tills det är dags för nästa hit. Fast jag måste säga att jag i stort sett var på fötterna hela tiden. Det var bara när min kamera på mobilen slutade att funka som den skulle som jag var tvungen att försöka lösa problemet och därför missade jag någon BSB-ballad. (telefonproblemet löste sig inte förrän idag när jag var tvungen att återställa alla installeringar, men det är lite OT, faktiskt)

Magi - att bli tolv år igen #1

Det kan inte ha undgått någon att jag var på NKOTBSB-konsert igår. Jag kommer inte riktigt ihåg vilket år det var jag var på konsert med dem förra (enda) gången. 1990, tror jag. I Stockholm. Då var jag 12 år, typ. Jag hade biljett till turnén 1992 (?) men sålde den eftersom jag inte längre gillade dem. Backstreet Boys var mer syrrans band, även om jag i och för sig kan väldigt många av låtarna ändå och dessutom älskade I want it that way. Men så var det då konsert igår...

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte hade några högre förväntningar efter uppladdningen med Hanna och Anna för några veckor sedan. Vi tittade på en halvtimme av en nygammal konsert innan vi bestämde oss för att stänga av för att inte helt tappa lusten att gå på den vi hade biljetter till. Jordan sjöng så illa att klockorna stannade och rutorna gick sönder, och det juckades hejvilt. 

Jag har länge haft väldigt svårt att avgöra ifall jag tycker att de gamla låtarna är bra, eller om jag bara färdas tillbaka i tiden och är supernostalgisk. Egentligen vet jag ju hur det ligger till, jag skulle inte vilja bli påkommen med att på allvar lyssna på de där smöriga hitsen........... Men så var det då konsert igår...

Redan när vi steg av tåget i Hyllie och gick upp mot Arenan började det pirra i magen, så där som det faktiskt gjorde när jag var tolv och skulle in i Globen utan mamma och pappa. Man spelade deras musik utanför och det vimlade av 30-40-åriga tanter (ja, jag får lov att kalla dem tanter, jag är ju i samma ålderskategori!), och det var liksom en buzz som man nästan kunde ta på. Vi visiterades vid ingången - vad skulle vi slitna småbarnsföräldrar ha med oss in?! - och Annas vakt kommenterade bananen hon hade i sin väska. Ja, så farliga är vi när vi går på konsert, vi tar med oss en frukt ifall vi ska få plötligt blodsockerfall... Och där inne kunde man köpa merch, men det var såna köer att jag inte orkade stå i kö för den där tygkassen som jag annars spanade in.

Vi gick orutinerat in i tid, lyssnade artigt på förbandet, väntade tålmodigt på att konsterten skulle börja medan arenan fylldes på. Och sen. Ridå. Pyrotekniska smällar. Dundrande musik. NKOTBSB. 

Och jag var tolv år igen.