Jobb. Jobb! Jobb?

Usch, nu är det redan söndag igen. Idag är dessutom jobbångesten värre än någonsin. Jag vill inte jobba ju! Jag vill inte åka de där 2,5 timmarna fram och tillbaka till jobbet, även om jag iofs trivs ganska bra på jobbet i sig.
Så många människor, kvinnor, som är hemma med barnen, sköter sina snygga hem och arbetar med något kreativt... Jag skulle så gärna vilja vara en av dem. Idag. Idag vill jag vara en av dem, men jag vet att jag inte har disciplin nog att verkligen jobba hemma. Jag vill nog egentligen bara vara hemma mer och ha mer tid för mig själv när jag väl är hemma. Att få tid att vara kreativ. Fast, att vara kreativ kräver ju också ork. Så kanske jag önskar mig lite mer ork. Men jag tror inte att jag automatiskt skulle bli piggare av att vara hemma..

Det jag har funderat mycket på den senaste tiden är att man måste välja bort, hela tiden. Jobba heltid och pendla  2,5 timmar, det kräver att jag under vardagarna får välja bort att vara med mina barn. Jag hinner inte träffa dem alls vissa dagar. Andra dagar hinner jag ett par timmar, men det betyder att om jag skulle vilja träffa en vän så försvinner tiden med barnen. Vad jag än väljer att göra är det barnen som får stryka på foten. Välja bort barnen på helgen är det sista jag vill göra, men ibland måste man göra det också. Vad återstår när man gör det, egentligen? Att välja att vara själv betyder att välja bort sina barn och då har man dåligt samvete för det. Men när finns det tid för bara mig, utan att det blir samvetskval? Nej, givetvis, det finns inte. Och jag ska inte klaga på det. Men om jag fick chansen någon gång i framtiden, då skulle jag vilja jobba några timmar mindre och få lite tid på vardagarna att göra något som jag tycker är kul, utan att få dåligt samvete.

[Och ibland, när jag tänker på framtiden, så tänker jag att kanske, kanske, finns det ett jobb som väntar där ute, ett jobb som inte  är detsamma som "lärare". Lösryckta tankar, bara.]