Det hör väl ändå inte till vanligheterna att jag hyllar min man här på bloggen, men idag, idag behöver han verkligen hyllas! Han är så snäll, så snäll, så snäll! Egentligen visste jag ju redan innan att han var snäll - inte nog med att jag själv hade upptäckt det när vi först blev tillsammans för snart 9 år sedan; mina kompisar berättade det också för min ganska omgående. Idag, denna nyårsafton, 2009, då min man jobbar natt och jag är hemma själv med sovande barn; idag sa han: Okej, köp du ett macroobjektiv om du gärna vill ha ett. [för att förtydliga måste jag ju säga att vi har väldigt gemensam ekonomi, så här köps ingenting utan att den andre är med på noterna: som det ska vara, alltså] Och jag har faktiskt inte ens tjatat! Jag har nämnt det några gånger sedan i våras, och två gånger sedan igår, men det är ändå inget tjat, faktiskt. Och nu, så här på nyårskvällen, tryckte jag på "köp"-knappen och ja, ni läser rätt, jag äger snart ett macro! Som jag har önskat mig ett sånt! Ja, jag har ju inte fotograferat "på allvar" (jag är ju allvarligt amatör) sedan förra hösten, så så hemskt länge kan jag ju inte ha önskat mig det. Men sedan i februari i alla fall, och det är ju nästan ett helt år. Nu, nu, NU ska jag få ett! Ett Canon EF 100/2,8 USM. Och en hel värld av ytte-pyttesmå saker öppnas. I love små saker!!! Så, Patrik, my man, TACK TACK TACK! Du är världens snällaste! Faktiskt. PUSS!
...och eftersom jag är ensam hemma ikväll/natt så kommer det kanske en liten "årskrönika" sen. Vad annat har jag att göra, liksom...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar