Rött Regn av Dennis Lehane

Så har jag kanske en gnutta tid att skriva om boken jag läste ut för några dagar sen.

Rött regn (med orginaltitel Mystic River) är skriven av Lehane, som jag bara läst en bok av tidigare, nämligen Patient 67. Den är för övrigt en av mina favoritböcker, helt skruvad och helt enkelt skitbra!

Vad gäller Rött regn så har jag ju redan sett filmen Mystic River när vi var i Vegas för sådär 5,5 år sedan. Filmen var väldigt bra och så här i efterhand så kan jag ju säga att de lyckats följa boken till punkt och pricka. Tänker man efter så är boken nästan som ett filmmanus. Och det är ju toppen. Om man läser boken först. Nu visste jag hela tiden vad som skulle hända, även om minnet sviker mig lite efter 5,5 år. Det behövdes nog så lång tid för att boken skulle få en chans att stå på egna ben, hade jag läst den direkt efter jag sett filmen hade det inte varit så mycket nöje. Sen tycker jag ju inte att det är så kul att läsa någonting där jag vet hur allting ska sluta... Men som sagt, jag hade inga andra böcker hemma så det fick bli denna.

Omdöme? Känner ni för att läsa en bok på 600 sidor, välskrivna förvisso, men inte det mest actionfyllda man kan välja, då tycker jag att ni ska läsa Rött regn. Vill ni bara läsa en enda bok av Lehane så läs Patient 67. Vill ni däremot se en bra film så hyr Mystic River.

.

.

.

[Och vill ni sova gott en stund på tåget så lyssna på ljudboken Häxan från Portobello av (hoppsan! INTE nobelpristagaren) Paulo Coelho.]

Slut i rutan

Det är väl själva fan att man aldrig kan få komma hem i tid. Halv sju två dar i rad? Hemifrån 12 timmar i taget. Ja jävlar.

Sunday bloody Sunday

Nej, det är inte inbördeskrig på Nordirland. Bara kalla kriget hemma hos oss. Det är säkert bara mitt fel, det brukar det vara.

Min tand bultar dessutom. Jag har tid på torsdag (fem veckor sen jag var där sist, man kan tycka att de borde försöka bli klara snart istället för att sprida ut tiderna under ett halvår) men som sagt, jag känner pulsen i tanden vilket är mindre mysigt.

Jag avskyr det här flytteriet. Vi borde köpa en bäddsoffa så att vi verkligen kan ha folk på besök i jul, men det är liksom inte det billigaste att inhandla. Jag är lite skeptisk till blocket, för enda anledningen till varför man säljer en bäddsoffa borde vara att den är sönderlegad eller oskön? Vill man ha en dagbädd (som man skulle kunna tänka sig) från IKEA får man betala 3500:- utan madrasser. Istället röstar jag på en vardagsrumssoffa som också är en bäddsoffa och genast är vi uppe i 8000:-. Men vi vill ju ha nya soffor, så varför först lägga 4k på en bäddsoffa och sen betala en massa mer igen på nya soffor.. Och det går ju inte att köpa soffa med 120 cm i bäddmått, det är för litet för två vuxna som är vana att dela på 180 cm eller till och med har varsin säng med samma mått... Jävla klydd.

Ständig oro?

Det var många som sa att graviditeten bara var en försmak av resten av ens oroliga liv. Att när bebisen väl är ute börjar nästa fas; att oroa sig för barnen så länge man lever. Jag har tyckt att det är lite överdrivet, åtminstone till en viss grad. Men det får jag väl ta och äta upp nu. Jag känner mig helt paranoid. Tänk om, tänk om, tänk om...... Det finns ju tusen "tänk om" att fylla i. Jag undrar om alla föräldrar är lika nojiga? Eller om t.ex. lärarföräldrar blir värre? Allt man ser som andra kanske inte har en aning om. Som man absolut inte vill ska drabba ens egna barn. Och samtidigt kan man inte curla bort verkligheten, det finns ju en oro åt andra hållet också; att barnen inte ska tåla verkligheten och inte klara sig p.g.a. att man klemat med dem. Och så blir man nojig åt andra hållet.

Mår illa...

redan igår kände jag mig lite kymig. Snurrig i huvudet och allmänt frusen. Idag frös jag också, men det kan ju bero på att det är kallt ute. Sedan satte jag mig på tåget och hela resan hit fick jag koncentrera mig på att inte må illa, att inte vilja kräkas. Och som det verkar så får jag fortsätta koncentrera mig på det ett tag, för det är precis vad jag känner för att göra....

Ångerrätt på bortskänkta grejer?

Gissa om vi blev lite förvånade när det tillskänkta pianot inte var i lägenheten idag? Okej, skönt att slippa möblera en sån stor pjäs, men ändå.. Har man ångerrätt hur som helst när man skänkt bort saker? ("hörru, den där mössan du fick av mig för en månad sen... jag har ångrat mig, give it back!" Liksom) Äh, nevermind.

Lägenheten var riiiiiktigt sunkig. Så sunkig att man känner att det inte blev några glädjeskutt inombords när man var där och kollade. Tack och lov ska den ju renoveras - rubbet! Och vi ska även försöka få nytt golv i två rum till för de var inte så najs. Men det återstår att se om det går vägen. Vi får väl hålla en liten tumme för det.

Nu ska jag kolla på säsong 6 av So You Think You Can Dance. It's baaaaaack...! (yey!)

Sjukt

Här sitter jag på bussen på väg till nya lyan. Tio år efter jag lämnat stan är jag tillbaka och det känns underligt spännande. Samma stad fast helt andra förutsättningar. Strange.