Dags att säga hejdå. Del 2.

Jag har sagt adios till eleverna. Jag har sagt adjö till kollegor som lämnar min skola. Jag har sagt see you later till jobbet. Det är dags att också säga goodbye till denna blogg.

Det är ingen idé att ha en blogg som bara finns där för att ge mig dåligt samvete. En blogg ska vara levande och det känns som att denna blogg, i detta formatet, inte kommer överleva sommaren. Det är lika bra att avsluta det hela lite värdigt och meddela att nej, det blir inte mer skrivet.

Vi kan skylla mycket på min iPhone, för sedan jag fick den har jag knappt suttit vid min dator. Det är inte heller så lätt att fortsätta förnya sig. Det ska ju inte bara bli en massa upprepningar, och det känner jag att det är precis så det har blivit.

Planen är att försöka titta in i bloggvärlden lite då och då, men även där har intresset svalnat, eller orken försvunnit. Det är mycket nog att hålla sig flytande i verkligheten. Den här sommaren vill jag bara vara, utan att ställa krav på mig själv att leverera. Jag ska läsa, påta i stugträdgården, kanske skriva lite... Och lägga upp en massa bilder på Instagram!

Jag önskar er alla en skön sommar.
Kanske ses vi snart igen, i en dator nära dig!

KRAM!

Ett slut

Igår var det dags att säga adjö till niorna. Jag grät. De grät. Och när de väl slutat tog det närmare tre timmar innan den sista lämnade skolans trappa.
Nu är det nya tag och fokus framåt som gäller!

Vad tror ni om det här?

Idag har jag varit in i märgen trött. Som att vara i början av en graviditet - mentalt och kroppsligt klubbad! Jag har inte orkat nånting och har varit på väg att somna sittandes flera gånger. Nu tänker ni säkert att jag kanske är gravid, men det kan jag försäkra er om att det är jag inte! Jag börjar dock fundera på om jag eventuellt lider av järnbrist eller liknande? Jag får ta och köpa hem några liter juice och börja knapra i mig järntabletter igen.

Vi har köpt tapeter till sovrummet i stugan idag. Med tanke på att det är en sommarstuga, och det är till sovrummet, där vi kommer vara typ när vi sover, så ville vi  inte lägga några gigantiska summor på tapeter. Annars hade vi kikat på ett par som kostade 399:-/rulle. Inte så farligt, men vi räknar med att det kommer gå ca åtta rullar, och så köper man ju en extra ifall det blir nåt knas, och genast är vi uppe i flera tusenlappar. Istället har vi nu köpt tapeter på Rusta. Inte alls lika snygga, men okej. De passar in på känslan som vi vill ha i sovrummet, även om det återstår att se om vi dör när det är mönster på varenda vägg. Här hemma är det ju vitt överallt, så jag får tillstå att vi är vågade när vi väljer vit botten och blått mönster! Min farbror kommer ägna tid åt att fixa sovrummet åt oss, vilket är helt fantastiskt snällt eftersom vi förmodligen aldrig fått det gjort annars. Nu kommer vi förmodligen ha sovrummet klart innan sommarlovet. Jättesnällt!

Här är en bild från Rusta på tapeten vi införskaffat.

Galet att det är mindre än tre veckor kvar med eleverna nu. Här har man gått och längtat efter sommarlov i flera månader, och så när det står för dörren blir man nästan paralyserad! Jag är redan jätteledsen över att behöva säga hejdå till mina nior, såna fina, fina elever de är! Men, sjuorna har jag ju åtminstone kvar till hösten, och de är också fina, nästan allihop!

Trevlig söndag på er!

Hit me baby, one more time!

Det kan väl ändå inte ha undgått någon att det är helt okej att slå lärare, enligt domstol? Hade vi varit "privatpersoner" i skolan, hade misshandelsfall av kaliber bli sparkad i magen och hotad till livet dömts mycket hårdare, men nu är vi ju bara lärare, och vi ska tåla att utsättas för lika mycket som en polis och en väktare.

Titta på klippet, om ni inte tror mig. 

Själv har jag absolut upplevt att det hänt saker i skolan som gjort mig rädd. Som den gången jag gick emellan när en äldre elev gick på en yngre utan anledning. Den äldre eleven var känd för att vara aggressiv och puttade mig, så egentligen borde jag kanske bara ha tittat åt ett annat håll, men nu är jag ju så dum att jag tycker att elever inte ska utsättas för våld på sin arbetsplats, och då får man ta lite knuffar. Även om man råkar vara rätt så gravid i sjätte månaden.

Sjukt, säger jag.

Detta hände inte på IV-programmet där det annars samlas ungdomar av det tuffare slaget, vill jag tillägga. Inte heller var på min nuvarande skola. Som jag förresten ska vara kvar på även nästa år, då jag fått förlängt vikariat. (Yiha!!)

När pengar försvinner

När jag var i stan i höstas hittade jag en kofta från Desigual som jag verkligen blev kär i. Den kostade 1800:- och satt perfekt, men var waaaaay för dyr för mig. När jag fyllde år fick jag presentkort i butiken med Desigualkläder, men då fanns inte koftan i min storlek. Sedan blev det att jag inte ville köpa något för att jag inte hittade något som passade, och inte ville jag köpa kläder till Jolin heller för det var ju trots allt min födelsedagspresent.

Igår var jag ledig och tog bussen från jobbet in till stan. Vad ser jag då om inte "Total utförsäljning". Jag blev skiträdd, för det var nästan tomt i butiken. Och öppet var det inte heller. Så det första jag gjorde idag var att ta mina presentkort, åka in till butiken och.... där stod det en gubbe som satte upp en skylt. "STÄNGT". Jag fick honom att öppna dörren och han sa att det var sista dagen de hade öppet i onsdags. De har gått i konkurs och han kan inte göra nåt åt mina presentkort. Inte ge mig några kläder, inte ge mig pengar tillbaka.

Jag förstår att det är så det fungerar, men det är så jävla ledsamt, rent ut sagt. Inte att jag inte får några saker, jag klarar mig bra utan, utan att mina föräldrar och min syster har gått dit med sina pengar, fått en bit papper som de gett mig i födelsedagspresent, och nu är den papperslappen mindre värd än toapapper. För toapapper kan man åtminstone torka sig i rumpan med, det här pappret är helt värdelöst. Att jag inte får mina saker är helt egalt det faktum att min familj lagt ut pengar på ingenting. 1300:- på INGENTING. Det är det som gör ont i hjärtat.

Jag ska aldrig mer försöka handla med förstånd. Eller, ännu hellre - jag ska aldrig mer önska mig presentkort!

Magi - att bli tolv år igen #2

Det bästa med att vara 33 år och känna sig lycklig som en tolvåring måste ändå vara att man har vett att uppskatta känslan. Man vet att detta inte är någonting man får lov att uppleva varje dag, att det är bäst att njuta de få timmar man har på sig eftersom man ska hem till verkligheten alldeles för snart igen. När man var 12 år trodde man att verkligheten skulle bli att man gifte sig med någon av de där snubbarna på scenen. Eller att man åtminstone alltid skulle tycka om dem och njuta ohejdat av deras musik. NKOTB 4-EVER, liksom. Men verkligheten är ju nu sådan att man inte längre sitter med sin skivspelare under sin loftsäng och manuellt flyttar tillbaka stiftet till spåret man just lyssnade på. Man har liksom annat att tänka på. Så att få vara 12 år igen - att få skrika ohämmat med tusentals likasinnade (som också förflyttats från verkligheten där man har en banan i handväskan) - är att verkligen njuta av känslan.



Konserten i sig var strålande! Nej, jag är inte tondöv. Jag hör väl att det är lite surt emellanåt. Och trots att Jordan verkligen måste ha övat upp falsetten är det inte alltid behagligt att lyssna på. Men det vägs upp av nostalgin. Backstreet Boys var bättre. De sjöng bättre, dansade bättre och hade lite mer avslappnad inställning till hela skiten, men ändå, jag var aldrig ett BSB-fan och det de vann på show förlorade de i nostalgi. De som var BSB-fans måste dock ha fått sig en rejäl tripp! Kombon är perfekt. Killarna (männen, karlarna, gubbarna) är för gamla för att köra en hel show själva, och vi tjejer (kvinnor, tanter, kärringar) är för gamla för att palla med två timmars skrikande. När då "det andra" bandet är på scen får man chansen att sitta ner, kolla sms från barnvakterna och bara allmänt vila upp sig tills det är dags för nästa hit. Fast jag måste säga att jag i stort sett var på fötterna hela tiden. Det var bara när min kamera på mobilen slutade att funka som den skulle som jag var tvungen att försöka lösa problemet och därför missade jag någon BSB-ballad. (telefonproblemet löste sig inte förrän idag när jag var tvungen att återställa alla installeringar, men det är lite OT, faktiskt)